Hur kan vi bevara vår mänsklighet när så mycket är trasigt i vår värld? Hur gör vi för att inte trubbas av inför det myckna lidandet? Jag ska inte räkna upp den långa raden av oro och sorg som ofta möter oss när vi öppnar mobilen på morgonen; den är väl bekant. Att börja dagen i mobilen är nog, rent mänskligt, ett dåligt sätt att vakna.
Det bästa sättet att vakna borde vara att starta dagen med att påminna sig om Guds nåd och goda vilja för världen, om skapelsens skönhet och om den kärlek som strömmar emot oss i allt stort och smått, även när den tanken känns svår att tänka. Ja, kanske särskilt då.
Gud är god, du är älskad, och av nåd får du ännu en dag i detta liv. Detta är den grundläggande sanningen om skapelsen. Detta är den djupare sanningen, även om ingen av oss är omedveten om hur mycket det finns som försöker säga emot.
Med denna förvissning som grund är vi redo att möta alla de utmaningar och allt det svåra som livet, dag efter dag, möter oss med.
Visst är tillvaron skadad. Tro inte att jag försöker släta över. Frågan är hur vi förhåller oss till det.
Om du eller jag en dag skulle hitta någon som är svårt skadad, då skulle vi genast söka efter livstecken. I vårt samhälle har jag intrycket att vi ofta snarare söker efter dödstecken. Varför hamnar vi i det förhållningssättet, när hela världen egentligen är genomandad av livstecken?
Jag tänker på änkan i Nain. När Jesus möter henne har hon just förlorat sin ende son. Dödstecknen tar all plats i hennes liv. Förstås. I det sammanhanget stiger Jesus in som ett livstecken. Han inte bara söker efter livstecken, han är aktiv, och är själv ett livstecken.
Man skulle kunna tänka att sökandet efter livstecken är ett sätt att skönmåla, att inte ta livet på allvar. Men Nain-berättelsen visar att det är det motsatta som kristen tro och kristet liv står för.
Vi räds inte det onda, men mitt i döden söker vi efter, och berättar om livet. Vi stannar inte vid dödstecknen utan söker efter livstecknen, och vi skapar de livstecken som vi tror behövs.
Inte minst diakoner och präster får i det lågmälda, vardagliga kyrkliga arbetet, vara ställföreträdande livstecken. Och detta kan vi alla vara. Kristushälsningar in i en havererad vardag, ett havererat land eller – ja, lägg till det du ser.
Det är detta som är korsets teologi; det är inte i framgång och välstånd som Guds välsignelse blir som tydligast. Det är när vi i mörkret ser korset på plats. När vi går i den mörka skogen så ser vi, mitt ibland de hotfulla grenarna en bekant silhuett, ett kors. Ja, han är här också. Livet är på plats mitt i döden. Han delade också detta.
Aningen av liv syns också genom det som kan tyckas vara ett dödens tecken. En mörk punkt i ett ljust rum ser du inte. Men en ljus punkt i ett mörkt rum strålar klart. Det är korset i mörkret. Livstecknet när dödstecknen tycks bli övermäktiga.
Han uppväckte inte alla döda, han stillar inte alla krigets konflikter, han hindrar inte alla skjutningar, mörkret är på plats. Men det är inte det liv som ”löser sig” som är Guds närvaro. Det är närvaron där allt annat är kört. Där finns han. Livstecknet.
Media har sin logik, och en tröst är att media söker efter avvikelser – och det är då som dödstecknen dyker upp. För det är livet som är basen och grunden i denna förunderliga skapelse. Livstecknen överväger överväldigande, men för att orka det negativa flödet behöver vi öva oss i att se livet skina igenom. Guds rike finns mitt ibland oss – ser vi det inte?
Vi behöver veta vad vi letar efter. Man skulle kunna säga att detta är ett av de viktigaste skälen för att vi regelbundet ber morgonbön och aftonbön. Vi behöver stanna upp och säga till oss: ja, det är så här det är i verkligheten.
Vi behöver se den större kartan över livets storhet, större än de dödstecken som möter oss i nyhetsflödena. Och omvänt: när vi blir överväldigade av dödstecknen behöver vi se korsets ljuspunkt mitt i det mörka. För det är livstecknen som hjälper oss att vara livstecken för andra, när världen är som mörkast. Att göra det som behövs och vara det som livet behöver.
Jesus säger emot. Han berättar en annan berättelse. Han säger att ett annat perspektiv är möjligt. När andra säger: döden vinner, så säger han: nej, så är det inte! Och i bönens stund hjälper han oss att se att han är här.
Livet segrar. Alltid. Annars hade mänskligheten inte funnits.
Martin Modéus,
ärkebiskop
