Livsberättelserna bär genom Åsne Seierstads bok

Minns ni afghanpälsen? En hippiemarkör på 1970-talet och kanske det enda många förknippade med landet Afghanistan. Ändå levde många i huvudstaden Kabul då precis som människor i andra storstäder. Nattlivet var dans och drinkar, gatubilden inspirerad av Paris.

Samtidigt levde människorna utanför städerna som släkten hade gjort de senaste seklerna. Analfabetismen var utbredd, folk svalt, barn dog av enkla sjukdomar.

Stad och land var två skilda världar.

”Landet var inte ett land. Kontrasterna blev till en konflikt.” skriver Åsne Seierstad i sin nya bok Afghanerna.

Där och då börjar den långa tid av konflikter och krig med ­­fasansfulla förluster som följd för människorna, speciellt för kvinnorna.

Tjugo år efter debutboken Bokhandlaren i Kabul har Åsne Seierstad återvänt till landet som talibanerna utropade till Islamiska emiratet Afghanistan när de tog makten i augusti 2021. Hon vill med den nya boken dokumentera talibanernas första år som s­tyrande, med fokus på livet för två kvinnor och en man.

Afghanerna visar sin mästarklass på flera punkter.

Vanliga människor kommer till tals med sina egna röster. Läsaren får insyn i en talibankrigares liv och tankar. Afghanistans nutidshistoria varvas med levnadsödena.

Det sistnämnda dock på ett väl rörigt sätt. En enkel lista över de stora händelserna hade varit bra att kunna bläddra fram och tillbaka till.

Med tanke på när bokens huvudpersoner är födda, Jamila 1976, Bashir 1987 och Ariana 2000, skulle det blivit än tydligare hur sanslöst olika deras respektive liv varit. Att växa upp under sovjetisk kommunism, talibankontrollerat emirat eller under en USA-stödd president blir som att leva på tre olika planeter.

I dag styr talibanerna igen och kvinnor får inte ingå i regeringen, inte arbeta på icke-statliga organisationer, inte resa mer än sju mil utan en manlig släkting, inte besöka gym eller parker och flickor får inte gå i skola efter årskurs 6.

Bara som exempel.

Vi i den sekulariserade västvärldens priviligierade bubbla behöver således bry oss om de ­afghanska kvinnorna. Åsne Seierstad hävdade själv i en debattartikel (DN 17 januari) att väst helst vill glömma att de finns.

Men vi behöver också bry oss om de afghanska männen, de vars stöd kvinnorna behöver.

Om inte talibanen Bashir, vinnaren, varit en av de tre som får komma till tals hade många undringar blivit hängande i luften efter läsningen av de 533 sidorna.

Jag blir tagen redan på sidan 55 där pojken Bashir, nio år, inte längre bara vill leka att han är taliban. Han vill bli som dem. Bashir lär sig Koranen utantill och drömmer som tonåring om att få döda så många otrogna som möjligt. Om han bara får det efterlängtade skägget som krävs för att få bli krigare.

Att få titta in hos en som vigt sitt liv åt jihad är värdefullt i sin obegriplighet. Vi hemfaller så lätt i våra komfortzoner åt att hellre vilja förstå meningsfränder, än ”de andra”, de som styrs av andra referensramar, speciellt om de är religiösa.

Kvinnornas, förlorarnas, öden berör på ett helt annat sätt.

Jamila som genom att åberopa Koranen, kämpat hela sitt liv för sin egen och alla kvinnors rätt till utbildning, som blev högt uppsatt politiker och sen tvingades lämna sitt land.

Ariana som växer upp som vilken lycklig västflicka som helst, läser juridik och ser fram emot examen när allt hopp släcks om att få välja sitt eget liv.

Boken innehåller flera gripande scener.

Den kvinnliga rektorn som medan hon förbereder att hennes skola äntligen ska få öppna igen, får veta att beskedet var falskt. Alla förväntansfulla flickor som sen tidig morgon väntat i skolan och alla de som var på väg dit, skickas brutalt hem. Väl hemma skakar rektorn av gråt.

Mamman till den unge islamistiske krigaren som dött martyrdöden, som inte kan sluta gråta, fastän hon vet att han på domens dag ska belönas. Då ska han ju också hjälpa henne till paradiset.

Det är livsberättelserna som bär genom sidorna.

Att läsa och förfäras hjälper förstås inte dem som fått se sin framtid inställd. Men boken ger oss en hel del lärdom och uppfostrar oss en smula. Gott så.