Jag känner ett stort behov av att lösgöra mig från alla bokmärkesbilder av Jesus med fåret på ryggen. Jag måste få skölja mitt sinne rent, för den tjugotredje psalmen i Psaltaren är så väldigt talande till mig just nu. Enkel, tröstande och full av tillit och mening.
För mig är tro relation. Att söka vännen som vill mig väl. Hittar jag kontakt så finner jag stormens öga. Fastän vågorna går höga kan jag vila, vila i dig.
Johannes talar om ”En hjord och en herde”, och att herden ger sitt liv för fåren om så krävs. Som får vill jag då också ge mitt liv för herden om det skulle behövas och om en sådan situation skulle uppstå. Kanske smittar kärleken på samma sätt som rädslan smittar.
När jag läser vad jag skriver blir jag förskräckt. Tanken att ge sitt liv för det som är större än mig själv är så förorenad av hatets kolportörer. Jag ser både korsriddare, kamikazepiloter och jihadister framför mig.
Tänk om det är en god sak att kyrkan är splittrad i så många riktningar och fraktioner. Så många olika fållor.
Talet om ”… en hjord och en herde …” blir en fråga om makt. Det finns så många självutnämnda herdar som vill ställa sig mellan mig och Jesus och tala om för mig vilken väg som är den enda rätta. Så många som vill att jag ska ställa mig till deras förfogande och gå deras ärenden.
Så far tanken vidare; tänk om det är en god sak att kyrkan är splittrad i så många riktningar och fraktioner. Så många olika fållor. Tänk om det är just i detta som längtan efter relation med den gode herden kan uppfyllas. Mångfalden av tolkningar och läror ger mig en lättnad, alla bärs av samma hopp och på sitt eget sätt ger varje del utrymme för det som, utanpå längtan efter relationen till den gode herden, möter olika människors olika behov av traditioner, extas, ansvarslöshet och ansvarstagande, enkla svar och svarslöshet, ordning och frihet.
Jag vill acceptera att alla har lite rätt och ingen har hela sanningen. Jag vill att det ska räcka med den tillhörighet som jag vuxit in i och som blivit en del av min identitet, utan att falla för frestelsen att tro att den är den enda sanna.
Jag tror att om vi var tydliga med den öppenheten behövde vi inte strida. Då blev risken att någon lejd herde lyckades ställa sig mellan mig och Jesus mindre!
Maria Hjortstorp
diakon
