Religionsteologi – så funkar det

Ja, vad är egentligen religionsteologi och hur präglar det dagens religiösa klimat? För enkelhetens skull börjar vi i ett färskt exempel, en statusuppdatering den 12 februari på biskop Fredrik Modéus Face-
booksida. Först konstaterar han att Stiftelsen Växjös muslimer ansökt om att få ha böneutrop på fredagar. Sedan skriver han att det är grundläggande i ett mångkulturellt samhälle att alla får utöva sin tro. ”Jag välkomnar därför ansökan om böneutrop och hoppas att höra såväl kyrkklockor som böneutrop i vår stad.”

Det osar av hat och vrede i det kommentarsfält som växer fram, där ett representativt klagomål lyder: ”Sverige håller på att tas över av islam, men det fattar inte de vänstermarinerade godhetsapostlarna.” I ärlighetens namn är det också väldigt många som går in i tråden och hyllar biskopens mångfaldsbefrämjande uttalande. Om man vill veta varför denna hållning inte är bara hans utan tillhör huvudfåran i dagens västerländska kyrka, då vänder man sig lämpligen till religionsteologerna.

Det är de som sysslar med teologin om religionernas förhållande till varandra. Frågor som: Varför finns det olika religioner? Hur förhåller man sig bäst till män-niskor med annan tro? Och: Kan man lära sig något sant om Gud i en annan religion än sin egen?

– När jag började på 80-talet var ämnet inte så stort och hett som det är i dag. Det har vuxit fram så småningom, säger Kajsa Ahlstrand.

Hon är professor i missionsvetenskap vid Uppsala universitet och har många års erfarenhet av att reflektera över, tala och skriva om religionsteologi. Bakom sig i historien har hon namnkunniga biskopar som Nathan Söderblom och Krister Stendahl, båda profilerade i sitt intresse för vad vänskap och samarbete mellan religioner kan uppnå. Och under hennes tid har det skett både ett uppsving i intresset för religionsteologi och en förskjutning i vad den fokuserar på:

– Frågan om vem som kan bli frälst är inte så stor längre. I dag uttrycker de flesta kristna religionsteologer en sorts hoppfull agnosticism. Man säger att det är Guds sak att frälsa och att människan inte ska försöka sitta och räkna ut vem som omfattas och vem som inte gör det.

I dag handlar religionsteologin framför allt om vad religiösa kan lära av varandra och hur de kan samverka för fred och andra gemensamma mål. Frälsningsfrågan var däremot akut när kristna missionärer åkte ut i världen och konfronterades med andra religioner än sin egen. Det blev en tidig uppgift för religionsteologin att hantera undringar som: Vad händer på den yttersta dagen med alla dem som tackat nej till att omvända sig och döpas? Och har till exempel buddhister och muslimer fattat allting fel, eller äger även de en del av Sanningen med stort S?

De här frågorna är fortfarande högaktuella i ett kommentarsfält nära dig, där de i och för sig sällan uttrycks som frågor utan oftast som anklagelser: Svenska kyrkan lägger sig platt för muslimerna, Svenska kyrkan håller på att avskaffa sig själv, Svenska kyrkan mumlar i skägget när det gäller andra religioner trots att Jesus sa att ingen kommer till Fadern utom genom honom.

Det som utmålas som svenskkyrklig snällism är i själva verket Kyrkornas världsråds hållning, formulerad i San Antonio, USA, 1989: Som kyrkor kan vi inte peka på någon annan frälsning än den genom Jesus Kristus. Samtidigt kan vi inte sätta gränser för Guds frälsande kraft.

Vad säger då en religionsteolog om den så kallade missionsbefallningen, uppdraget att göra alla folk till Jesu lärjungar? Just detta är en fråga som kyrkfolk som hållit på ett tag med samarbete och dialog ibland känner behov av att bearbeta, berättar Kajsa Ahlstrand. Då kan hon kallas ut i landet för att bidra med teologiska verktyg.

– På vilket sätt är det mission att samverka lokalt med representanter för andra religioner? Går man till dokument från Kyrkornas världsråd så ser man att mission inte behöver betyda omvändelseförkunnelse, säger Kajsa Ahlstrand.

– Det kan i stället handla om betydelsen av att vara kristen i förhållande till andra, att betona det positiva snarare än att koncentrera sig på frågan vem som kommer till himlen. Att tala mer om det man undfår än vad man undgår.

Går samma fråga till Jakob Wirén, religionsteolog och ärkebiskopens teologiske sekreterare, så säger han att han inte tycker man behöver skapa en motsättning mellan dialog och mission.

– De hör ihop. Erfarenheten av Jesus som frälsare, den kan vi som kristna absolut vittna om, för i en dialog måste jag få berätta om min rikedom. Däremot kan dialogen inte enbart handla om det egna. Den bör även innehålla ett nyfiket lyssnande och en förväntan att den andre har något att säga mig om Gud och livet självt.

Just hur man som religiös ska se på ”den andre” är en grundläggande fråga för religionsteologin. Jakob Wirén tar upp den tyske teologen Jürgen Moltmann, som löste problemet genom att måla upp en framtidsvision där alla människor till slut blir kristet frälsta, om inte i livet så efter döden.

– Det är ett imponerande pussel Moltmann lägger. Men det är en kristen himmel han föreställer sig. Han lämnar inte särskilt stort utrymme för den andre att vara annan, säger Jakob Wirén.

Denna utrymmesfråga är särskilt känslig när det gäller judendomen, eftersom den kristna kyrkan tyngs av en historisk antisemitisk skuld som bottnar i synen på judendomen som överspelad och judarna som svikare. Därför blev Andra vatikankonciliet 1962–1965 en viktig milstolpe för religionsteologin. Då tog den romersk-katolska kyrkan itu med sin relation till andra religioner, i synnerhet judendomen. Katolikerna formulerade dokumentet Nostra aetate, där de tar avstånd från antisemitism och erkänner att det finns sanningar i andra religioner än kristendomen.

Jakob Wirén menar att flera olika kristna bilder och visioner om den yttersta tiden existerar sida vid sida. En del av dem betonar att alla människor till slut ska samlas kring Sonen. Andra att Sonen ska underordna sig Fadern och Gud bli allt i alla.

– Den här ambivalensen är en religionsteologisk resurs. Vi har ingen detaljkarta över det kristna hoppets landskap. I det ligger också en styrka.

Världen är full av religioner och de verkar vara här för att stanna. Det är ett faktum som religionsteologin hela tiden återkommer till. Om man som kristen accepterat tanken att det är Gud som frälser och att inte exempelvis buddhister med automatik är förkastade, infinner sig snart en ny fråga. Mångfalden kanske inte är att beklaga utan tvärtom att bejaka?

Jesper Svartvik har Krister Stendahls professur i religionsteologi och delar sin tid mellan Lunds universitet och Svenska teologiska institutet i Jerusalem. Han menar att kristna hela tiden behöver ta avstamp i judendomen, äldst av de abrahamitiska religionerna och fortfarande aktuell:

– Judarna ber samma böner som Jesus bad, firar samma hög
tider som Jesus firade. Finns det verkligen inget teologiskt värde att lära känna det?

När man väl börjat lära känna judendomen har man påbörjat sin religionsteologiska resa, säger Jesper Svartvik. Den leder enligt hans erfarenhet till att man utvecklar en gemenskap med människor av annan tro. Man förenas i respekten för det heliga, upplevelsen av att det finns något större och bortom den inomvärldsliga verkligheten.

– Då vill man bereda utrymme för varandra. Jag förstår att det som är viktigt för mig, till exempel att be eller gå i gudstjänst, också är viktigt för dig. Om jag i stället relaterar till människor av annan tro som fiender, då ser jag det som en vinst för mig om jag lyckas förbjuda den andre att ha en minaret, säger Jesper Svartvik.

Han hänvisar också till Nya testamentet, där fyra evangelister tillåtits stå oredigerade bredvid varandra och berätta delvis olika berättelser. Jesper Svartvik tolkar detta som att Bibeln sanktionerar mångfald.

Är det Gud som vill ha den religiösa mångfalden?

Kajsa Ahlstrand svarar:

– Jag kan inte utforska Guds innersta tankar. Men om man tror att Gud vill att människor ska leva i gemenskap, då är frågan om inte de olika religiösa gemenskaperna också givit upphov till mycket gott? Fromhet, godhet, konst, musik och skönhet kan ses som mänskliga uttryck för Guds synlighet i världen.