Efter att fallet både anmälts och blivit nedlagt av länsstyrelsen konstaterade Wallerstein att pandemilagen står i kollision med religionsfriheten. I efterföljande mediebevakning har han fått stöd av bland andra Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap.
Samtidigt finns exempel i både Sverige och andra länder som visar hur samfund och församlingar tidigt och mer återkommande trotsat de fastslagna maxgränserna.
Svenska kyrkan har i jämförelse tagit rollen som den samhällsstödjande kyrkan, och tonar fram som ett samfund som månar om sin kredd.
– Jag uppfattar att i början var både Svenska kyrkan och flera frikyrkor livrädda för att skapa bilden av oansvariga religiösa fanatiker som inte förstår allvaret. Det fanns ett visst berättigande i det, säger Joel Halldorf.
Nu tycker han att man kan lägga om strategin.
– Senaste halvåret har kunskapen kring smittspridning blivit så stor att man som enskild församling bör fundera på tolkningar där man inte direkt bryter mot lagen men där man genom definitionen av begreppet ”medverkande” kan få upp antalet deltagare.
Trots olika ecklesiologi delar kyrkorna synen på församlingen som ett vi, menar han. Det är ett vi som firar gudstjänst även om inte alla kan vara där. Att kyrkklockor ringer och gudstjänster firas är en tröst även för riskgrupper som inte kommer dit.
Samtidigt måste andra mötesformer användas.
– Biskopsbrevet som gavs ut i januari 2020, strax före pandemins utbrott, blev i sammanhanget förödande. Brevet sa att bröd och vin inte får tas från gudstjänstrummet utan måste ätas och drickas i församlingen. Därmed förlorade man ett viktigt själavårdande redskap i pandemin.
Genom den gudstjänstfirande gemenskapen i Bjärka-Säby, som han själv tillhör, har familjen fått invigt bröd hemskickat. I hemmet har de haft husandakt, där brödet delats. Det har gett stor andlig näring och närhet både inom familjen och till församlingen, säger Joel Halldorf.
Just behovet av bearbetning kring nattvardsseden verkar ha exploderat under pandemin. Halldorfs kollega Frida Mannerfelt forskade redan före utbrottet kring ämnet digital teologi. Nästan över en natt blev forskningsfältet akut aktuellt och Mannerfelts artikel i Kyrkans Tidning, om digital nattvard, fick stort genomslag.
Pandemin visar vikten av att inte passivt ta in myndighetsrestriktioner, menar Joel Halldorf.
– Myndigheterna sätter upp ramverk, men innanför det måste man jobba kreativt. Inte minst behöver man aktivera lekmän. Här märks att Svenska kyrkan med sin klerikala organisation har ett problem, man är van vid att mycket går via prästen. I oron för att skapa en elitkyrka har man inte heller någon stark tradition av smågrupper, något som nu behövs.
Joel Halldorf pekar på hur kyrkorna genom sina olika specifika traditioner – där Svenska kyrkan har sitt folkkyrkoarv – kan återerövra det korporativa.
I teologins historia och vid tidigare pandemier har frågan om Guds straff tagit plats. Under medeltidens smitthärdar samlades människor i kyrkan för att be om förlåtelse. I dag är det snarare tanken om en ansvarig nation, i det här fallet Kina, som fått utrymme och gett upphov till ökad rasism.
– Människan rationaliserar, vi vill hitta en orsak och skapa känslan av att det aldrig kan hända igen.
Här finns en teologisk reflektion att göra, menar Joel Halldorf.
– Vi tror att vi kan kontrollera skeenden. Mycket kan vi styra. Men kontroll har vi helt enkelt inte, och det vore bra om vi kunde inse det.
Pandemin har ställt Sveriges kyrkor i en situation man inte stått inför på många hundra år, nämligen att leva med fara. Hur klarar man det testet?
– I en situation då de gamla kartorna inte gäller måste vi ha kyrkor som är beredda att improvisera, och där församlingar och personer vågar agera utan att det alltid finns instruktioner uppifrån. På den punkten måste man nog säga att vi inte riktigt klarat testet.
Kristina Lindh
