Krönika: Synden och skammen är tillbaka

"Varför ska kyrkan alltid tala om synd och trycka ner oss vanliga hyggliga människor som gör så gott vi kan?” Så sa konfirmandpappan på 80-talet. Talet om synd upplevdes många gånger som både omodernt och irrelevant under det sena 1900-talet. Vi hade ju fått rätt bra kläm på det onda – genom upplysning, undervisning, hygien och skicklig social ingenjörskonst. Vem behöver då bekänna sin synd? Vem talar om skuld och skam? Vem längtar efter förlåtelse?

Misstag och brister i omdömet åtgärdar vi med att skapa en ny policy och att se över våra rutiner. När det går snett är det ofta just rutinerna som har brustit eller en policy som har saknats. Då blir synden inte så mycket mer än den gräddiga bakelsen eller trafiksyndarens parkeringsbot. Fast den senare heter väl nuförtiden kontrollavgift.

Samtidigt har vi i kyrkan lagt kraft och fantasi på att omskriva det där med synd, så att människor inte helt i onödan slår dövörat till och låser sig för det vi aldrig tvivlar på att alla människor behöver: förlåtelsens befrielse, evangelium.

Nu verkar det ha kommit andra tider. Det haglar av synd och skam. Flygskam blev ett av nyorden 2018. Ett ångerfyllt hus vandrade runt på Almedalsveckan i fjol och bekände sina klimatsynder – för att slå ett slag för klimatsmart byggande. Ett miljöprojekt kan skylta med budskapet: ”Här kompenseras dina klimatsynder”. Jakten på våra största klimatsynder når fram till våra högst personliga beslut. Eftersom valet att inte ha ännu ett barn (eller något barn) sparar in avsevärt många ton av koldioxidekvivalenter, har det provocerande ordet barnskam sett dagens ljus.

En bloggare skriver om hur bra det är att hens klimatångest har övergått i klimatskam. För klimatångest har en tendens att förlama, skammen däremot leder till verklig förändring. En vill ju komma bort från skammen så fort som möjligt, för den är ju så himla otrevlig att känna!

Jag ser en parallell till den resa som ordet mission har gjort. Den postkoloniala kritiken hade kastat mörka skuggor över allt som mission stod för och satt ordet i kyrklig karantän. Sedan kom tiden då varje företag med självaktning skulle formulera ett ”mission statement” – och via den omvägen blev det lättare igen att tala om vikten, bredden och djupet i vårt missionsuppdrag.

I samband med klimatkrisen talar nu var och varannan mediekanal om synd, skuld, skam och ångest. Krönikor skrivs som skulle kunna platsa bra i genren omvändelsepredikan. Orden förlåtelse och försoning är dock mera sällsynta. Det som kommer närmast är talet om kompensation. Lite raljant kan försöken att kompensera för de egna utsläppen liknas vid avlatshandel. Att vi försöker lära oss en ny klimatsmart livsstil kan enligt samma mall jämföras med att uppnå den rättfärdighet genom goda gärningar som reformationen gick till storms emot. Vi skulle kunna vända ryggen åt sådan gärningsrättfärdighet och beklaga att ”världen” inte förstår sig på syndabekännelse, absolution, trons rättfärdighet och kallelsearbetet. Med det vore djupt otillfredsställande, av både pastorala och läromässiga skäl.

Världens lidande, den kosmiska passionshistorien, har bokstavligen genomkorsats av en ännu större passion, Guds lidelsefulla kärlek för sin skapelse.

Hur kan vi då sätta vår kristna bekännelse i relation till den upplevda klimatsynden, -skammen, -ångesten och -skulden? Ofta står syndamedvetenheten inte i relation till skuldens storlek. De som våndas mest är inte alltid de största (klimat)syndarna. Ju större delaktigheten i destruktiva handlingsmönster är, desto högre kan tröskeln till självinsikt vara. Ju mindre kunskapen om tro och förlåtelse är, desto kraftigare och långvarigare kan förnekelsen vara. Men för varje rapport som kommer befästs kunskapen om att vi alla är insyltade. Alla har vi del i världens bortvändhet från Gud, för att säga det med syndabekännelsens ord.

Vid läsning av den Augsburgska bekännelsen från 1530 som ju nu finns i en kommenterad nyöversättning av Rune Söderlund, är det lätt att slås av hur mycket denna bekännelse andas omsorg om tyngda, oroliga och förskräckta samveten. Hur centralt det är för kyrkans handlande att inte ytterligare tynga samveten utan tvärtom, att få dem befriade och tröstade. Bot finns ju!

I Augsburgska bekännelsens tolfte artikel heter det att boten i egentlig mening består av två delar. Den ena är ”ånger eller förskräckelse som injagas i samvetet genom syndakännedom”. Det som i sekulärt språkbruk heter skam som triggar viljan till förändring, är väl det som bekännelsen kallar ånger eller förskräckelse. Botens andra del är ”tron, som uppväcks av evangeliet eller avlösningen och tror att synderna blir förlåtna för Kristi skull, och som tröstar samvetet och befriar från förskräckelserna. Därefter bör goda gärningar följa, som är omvändelsens frukter.”

Till dessa goda gärningar hör både beredvilligheten att uthärda lidanden och viljan att ge plats åt glädjen. Som Martin Luther säger i skriften En kristen människas frihet: ”Se, så flyter ur tron fram både kärleken och lusten till Gud, och ur kärleken ett fritt, villigt och glatt liv, i spontan tjänst för medmänniskan.”

Rättfärdiggörelsen genom tro kan inte förstås utan det förskräckta samvetets kamp, heter det i tjugonde artikeln. Och allt handlar om att inte undanhålla evangeliets tröst utan i stället möjliggöra den ”förtröstan, som tröstar och upplivar förskräckta sinnen”.

Som vandrare genom fastetiden till korset och den tomma graven bärs vi av ett hopp som befriar till handling.

Under de senaste decennierna var det ofta svårt att kommunicera det fantastiska med rättfärdiggörelsens tröst och befrielse. Det blev liksom ”lost in translation”. När nu klimatkrisens allvar har trängt in i vårt medvetande är läget ett annat. Det är bäddat för lyckligare översättningar. Så att förskräckta samveten verkligen får tröst och befrielse. Så att det föds ork till att ta itu med de förändringar som behövs.

Evangeliet försvarar mot ogudaktiga uppfattningar, djävulen och den eviga döden, står det i Augsburgska bekännelsen. Och det är ju så vi ber nu under fastetiden med litanians ord: ”För lögn och vidskepelse, för djävulens grymhet och list, för den eviga döden, bevara oss, milde Herre Gud.”

Skapelsens och världens våndor står tydligt framför oss. Frågorna om vad vi får hoppas på och hur vi talar om det som i teologin kallas eskatologi är akuta. Som vandrare genom fastetiden till korset och den tomma graven bärs vi av ett hopp som befriar till handling. Världens lidande, den kosmiska passionshistorien, har bokstavligen genomkorsats av en ännu större passion, Guds lidelsefulla kärlek för sin skapelse.

Ärkebiskop Antje Jackelén