När jag föreläser om min forskning om barns gudstjänstfirande brukar jag skämtsamt säga att få saker verkar väcka så mycket känslor i Svenska kyrkan som de värdeladdade orden ”barn” och ”gudstjänst”, inte minst i kombination.
För ja, gudstjänstfrågor väcker känslor och diskussionerna om dem blir ofta polariserade och onyanserade. De tydligaste exemplen på detta i närtid är dels debatten om det som med tiden blev Svenska kyrkans nya handbok, dels diskussionerna om gudstjänstfirande under pandemin.
Nu, utan akuta kriser som handboksrevisioner eller pandemier, har debatten återigen lämnat de praktiska liturgiska detaljerna för att röra sig på en metanivå: Varför måste man fira huvudgudstjänst? Vad ska vi göra, det kommer ju ingen? Hur ska vi lyckas skapa generationsöverskridande gudstjänster? Måste huvudgudstjänsten verkligen ligga på söndagar, det kommer ju fler på veckomässan på onsdagar?
Frågeställningarna är välkända, utnötta, uppgivna. Men den fråga som alltför sällan ställs handlar kanske snarare om vad är gudstjänst är och varför den finns.
Inom praktisk-teologisk forskning idag, i synnerhet när den är etnografiskt inriktad, talar vi mycket om självreflexivitet, om utgångspunkter, förförståelse och förhållandet mellan objektivitet och subjektivitet.
Liturgiken, formad av studier av normerande dokument, kyrkohandböcker och kyrkoordningar har riskerat att glömma bort just detta när ordningen blir till fakta och texterna som studeras behandlas som direkta uppenbarelser.
Den liturgiska teologins företrädare, med Alexander Schmemann i spetsen, har format vår förståelse av gudstjänster som konstitutiva för kyrkan och därmed som någonting icke förhandlingsbart. Kyrkans kallelse i världen är att fira mässa och genom att göra det föregripa Guds rike.
Det finns något förföriskt i en förståelse av gudstjänsten som evig och helig. Att läsa liturgisk teologi kan ge det egna gudstjänstfirandet nya djup och andra dimensioner. Det kan leda just till upplevelsen av att vara del av något större, av att allt hänger ihop.
Eller så lämnar det en frustrerad. Gudstjänsterna sägs förändra världen, men ingen har förklarat hur. Det är många fina ord om helighet och gudsmöte, men om jag inte känner någonting och om allt faktiskt bara framstår som tråkigt och obegripligt, då är det lätt att ställa sig frågan om det egentligen är meningsfullt att fortsätta.
Olika maktkritiska perspektiv, som idag präglar stora delar av den praktiska teologin, har utmanat en alltför essentialistisk förståelse av gudstjänst. Där fokus tidigare legat på vad prästen skulle säga och göra, har det idag förflyttats till gudstjänstfiraren i bänken.
Pendeln har svängt och intervju- och observationsstudier är mer regel än undantag inom praktisk teologi. Gudstjänstfirarna har gått från att vara en anonym grupp statister i utkanten av prästens liturgiska drama vid altaret till att vara aktörer, vars teologiska iakttagelser efterfrågas av forskare.
Risken med det traditionella fokuset är att gudstjänsten blir otillgänglig, uppbyggd kring hierarkiska strukturer och patriarkalt språk, eller helt enkelt världsfrånvänd och därmed ointressant. Risken med det nuvarande att forskningen medvetet eller omedvetet faller in i en tjänsteproducentlogik, där en gudstjänst förstås som meningsfull om många går dit, relevant om människor på ett enkelt sätt kan formulera hur den relaterar till deras vardag och inkluderande om ingen har tråkigt.
Gudstjänstens transcendenta dimension, heligheten, om man så vill, har historiskt fått ursäkta en myckenhet av missbruk. Varje invändning från en kvinna, ett barn, en person med funktionsnedsättning eller bara en ovan gudstjänstbesökare har varit så lätt att avfärda om liturgin är en oföränderlig och gudomlig storhet, nedtecknad och reproducerad genom århundrandena av dem med makt att nedteckna och reproducera.
Men det traditionen och ordningarna försöker bevara, övertygelsen om att Gud faktiskt möter människor genom att vara närvarande i bröd och vin, utgör på sitt sätt själva definitionen av maktkritik.
I Kyrkans Tidning (2/3-2023) ställs frågan om vad som skulle hända om vi istället för att säga att gudstjänsten var kyrkolivets centrum sa att Jesus var kyrkolivets centrum. Frågan är felformulerad. Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, eftersom den är kyrkans form för att möta Kristus.
Gudstjänsten kan vara mycket annat också: ett tillfälle till lärande, ett tillfälle till gemenskap, ett tillfälle till lugn och ro. Ibland lyckas den bättre och ibland sämre med de sakerna. Det förändrar inte utgångspunkten: att gudstjänsterna först och främst är kyrkans form för mötet mellan människa och Gud.
Vi kan inte förstå gudstjänsten utan att förstå dess sammanhang och historia. Ingen kyrka är en ö och ingen gudstjänst är fristående. I gudstjänsterna manifesteras samhörigheten mellan Gud och skapelsen, men också mellan kyrkan i olika tider och på olika platser. Dokument, traditioner och texter formas och omformas av människor i samspel med andra människor.
Om diskussionen om gudstjänst förs utan förståelse för sambanden mellan gudstjänst och kyrkosyn, eller mellan sakramentalteologi och gudsnärvaro, förlorar vi gudstjänstens sammanhang ur sikte. Men om diskussionen å andra sidan förs utan hänsyn till människors erfarenheter och upplevelser, då kommer den teologiska diskussionen snart att sakna självkritik och utvecklingspotential.
Gudstjänstens helighet finns i mötet mellan gudomlig perfektion och mänsklig längtan. Forskare och teologer tenderar att överbetona det ena eller det andra. Men liturgi är det som formas mitt i den spänningen.
Karin Rubenson
