Krönika: Reformation, lärande och liturgi stora frågor under året

Nu är vi inne i jubileumsåret 2017! Om jag ska fokusera på tre saker som i år förtjänar särskild uppmärksamhet i vår kyrkas liv är det dessa: 500 år av reformation, utvecklingen av ett systematiskt och sammanhängande program för undervisning och lärande samt kyrkohandboken.

Reformationsåret fick en strålande start i Lund och Malmö den 31 oktober 2016. Gudstjänsten Från konflikt till gemenskap i Lunds domkyrka och Tillsammans i hoppet i Malmö arena har gett resonans på många håll i världen.

Att Svenska kyrkan tillsammans med Stockholms katolska stift fick vara värd för ett kyrkohistoriskt möte mellan ledningen av Lutherska världsförbundet, påve Franciskus och kyrkoledare från hela världen är en dyrbar förmån vars betydelse kanske ännu inte har sjunkit in helt.

Men det vi har fått vara med om förpliktigar oss till att gestalta vårt jubileum med ekumeniskt ansvarstagande, med ett världsvitt perspektiv och i medvetenhet om att reformationen är en ständigt fortgående process.

Som kyrkfolk kan vi lära oss mer om oss själva som evangelisk-luthersk kyrka. Som medborgare kan vi lära oss förstå bättre vad det innebär att ett land är lutherskt präglat och även lutherskt sekulariserat. I vart fall kan vi putta ner Luther från axeln och ge honom en mera autentisk position: att ge råg i ryggen för ett liv i frihet och tjänst. Må detta år göra oss gladare i tron, ihärdigare i hoppet och uthålligare i vårt gudstjänstliv!

Programmet för undervisning och lärande ska jag återkomma till framöver i en annan text. Just nu vill jag främst uppmärksamma kyrkohandboken.

Snart kommer revisionsgruppen att lämna ett förslag till ny handbok till kyrkostyrelsen. Bakom det ligger många års arbete och tre remissrundor. Den första remissen (2010) bejakade ordo-systemet, det vill säga en ordning som innebär färre gudstjänsttyper till förmån för en enda grundstruktur där varje moment har flera varianter.

Den andra och tredje remissen (2012–2014 och 2016) genererade synpunkter och insikter som har sammanvägts med expertkunskap för att nå bästa möjliga resultat. En ständig utmaning är att skilja mellan sådant som är felaktigt eller av för låg kvalitet och sådant som väcker ogillande av andra skäl.

Hur revisionsgruppens förslag kommer att se ut vet vi ännu inte. Dock vet vi redan följande: mycket av 1986 års handbok finns med och ordo-strukturen är genomförd. Alla alternativ kommer inte att passa i alla sammanhang, men alla ska vara bärare av Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Vi kommer inte att finna vår egen fromhetstradition i allt, men alla ska kunna se att mångfalden i Svenska kyrkan hålls samman i ett gudstjänstfirande med en gemensam rytm i Samling, Ordet, Måltiden och Sändning.

Det är glädjande att handboksförslagen har väckt engagerad diskussion. Så har svagheter identifierats och processen förbättrats. Särskilt musikernas kritik har varit till nytta. Från början otillräckliga kyrkomusikaliska resurser har successivt förstärkts. En möjlighet som ingår i förslaget är att genom ändringar i kyrkoordningen öppna för lokala beslut att använda annan musik än kyrkohandbokens.

Kyrkostyrelsen är medveten om att utrymme behövs för nyskapande av högkvalitativ gudstjänstmusik och arbetsutskottet har beslutat om att arbeta för ett långsiktigt forskningsprojekt när det gäller vår tidiga kyrkomusik.

Samtidigt finns det viktiga frågor som hamnat i skymundan. Med rätta har det efterlysts större saklighet och fler kunskapshöjande diskussioner om innehållet (till exempel införandet av påsknattsmässa, doppåminnelsens ställning och bruk, bibelreferenser, eskatologi, ekumeniska överväganden).

Vi förlorar mycket om handboken reduceras till en fråga om att vara för eller emot. Detta blir tydligt genom den namninsamling bland kyrkomusiker som startades runt jul. Även om namninsamlingar är viktiga demokratiska redskap, är det svårt att se vad just denna namninsamling avser, eftersom handboksförslaget just nu är under bearbetning. Om man är kritisk mot ett förslag som man ännu inte har sett, deklarerar man bokstavligen förutfattade meningar.

Om man är kritisk mot det förslag som man redan har kunnat ge ett remissvar på, riskerar namninsamlingen att undergräva själva remissarbetet – alltså det viktiga demokratiska verktyg som vi har för att få fram bästa resultat. Sådant kan ge bilden av en kyrka som inte respekterar sig själv och sina egna beslutsprocesser, vilket i så fall slår mot oss alla.

Den splittring och frustration som finns bland våra kyrkomusiker behöver tas på allvar. Musikerna är nyckelpersoner i vårt gudstjänst- och kyrkoliv, eftersom – för att säga det med Luther – det ”efter teologin inte finns någon konst som kan likställas med musiken, eftersom endast den … skänker det annars endast teologin skänker: ett lugnt och glatt hjärta.”

När revisionsgruppen har avslutat sitt arbete överlämnar den sitt förslag till kyrkostyrelsen som sedan beslutar om en skrivelse till kyrkomötet. Läronämnden kommer att granska förslaget. Om kyrkomötet fattar beslut om ny kyrkohandbok kan den tas i bruk vid pingst 2018. Det kommer att bli en viktig händelse i vår kyrka, men ingalunda en slutpunkt för liturgisk utveckling!

Antje Jackelén
Ärkebiskop i Svenska kyrkan