Pastor Jim har stöttat 155 dödsdömda

– Hela världen hatade dem redan, de behövde inte en person till som gjorde det, säger fängelsepastorn.

Guds röst har alltid funnits där. Han har hört den nästan hela sitt liv.

Som barn var han allvarligt sjuk. När föräldrarna skulle prata med läkaren bad de Jim att vänta utanför. Men väggarna var tunna och han hade inga problem att urskilja orden:

Liten chans att överleva.

– Jag insåg redan då att vår tid på jorden är dyrbar och att vi måste förvalta den väl, säger han.

Mot alla odds överlevde han, övertygad om att Gud hade stor del i det. Han började predika som sjuttonåring, ledde sin förs­ta församling två år senare. Men kände att någonting fattades. Han tjänade inte Gud på rätt sätt, han kunde bara inte sätta fingret på det.

En dag på pastorsexpeditionen bläddrade han i den kristna tidningen The Baptist Standard och såg en artikel om en studieresa till Ryssland, där en grupp präster skulle besöka fängelser. Något klickade i Jim Brazzil. Han visade artikeln för sin sekreterare.

– Jag sa: ”Vore det inte en av livets största gåvor att få åka på den här resan?” Hon tittade på mig med en blick som sa att det vore allt annat än en gåva att åka till Sibirien, säger han och skrattar.

Han lade undan artikeln och så var det inte mer med det. Tills han gick på nästa månadsmöte med kyrkans styrelse och en punkt på dagordningen var hans kommande resa. Sekreteraren hade fört hans önskan vidare och till Jims förvåning fattades det beslut om att han var helt rätt man att resa till Ryssland.

– Om du bara visste vilka upplevelser jag hade där, säger han och ler.

För det var där, i en fängelsehåla på en av jordens mest otillgängliga platser, som Jim Brazzil återigen hörde Guds röst och förstod hans vilja:

Jim Brazzil skulle jobba med fångar.

Beskedet var minst sagt omtumlande. Han hade ett pastorsjobb i Austin, fru, tre barn och nyköpt villa. Det var många timmars bilresa till Texas fängelsehuvudstad, Huntsville. Men rösten var klar och Jim var övertygad. Han åkte hem och berättade för sin fru om Guds vilja.

Hon var inte lika övertygad.

– Det visade sig att hon hade en helt egen vilja. Hon hade blivit kär i en man i vår församling och ville lämna mig, säger Jim Brazzil.

Året som följde beskriver han som det värsta i sitt liv. Hans pappa dog, hans mamma fick cancer, frun försvann. Men Jim följde rösten och flyttade. Fängelse­pastorn i Huntsville hade sagt upp sig på stående fot, och en avrättning var i annalkande. Jim Brazzil beskriver sig som ett nervöst vrak när han körde innanför grindarna, i en nyköpt kostym.

– Fängelsedirektören visade mig runt och förklarade proceduren. I slutänden blev det aldrig någon avrättning den dagen, men jag kände mig omedelbart hemma.

Han visste att han hade hamnat rätt. Så han stannade kvar.

– Mitt jobb var att vara ett stöd, hjälpa dem att få frid. Sedan försökte jag prata med dem om Guds kärlek och hoppet i att överlämna sig till Jesus, men det var trots allt sekundärt. Alla på death row var inte kristna, så mitt jobb var helt enkelt att hjälpa dem hitta så mycket trygghet och styrka som det gick att uppbringa de där sista timmarna, innan det var dags att gå in i dödskammaren.

Många av dem blev han vän med. När Karla Faye Tucker blev den första kvinnan att avrättas i Texas på 125 år ville hon inte bara tillbringa sina sista timmar med Jim, hon bad honom också att hålla i hennes begravning.

– Hennes död var väldigt speciell. Jag fick brev från dussintals andra fångar som vädjade om att vi skulle låta dem ta hennes plats, men Karla ville dö. Hon sa det till mig.

Andra var inte lika redo. När den sista stunden närmade sig ändrades tonen hos många av de dödsdömda och de ville bekänna i sista stund.

– Det fanns många tillfällen när en förövare hävdat sin oskuld i tio, femton år, och sedan bekände allt för mig när de hade en timme kvar att leva.

Men det var väldigt sällan som de erkände för offrets familj. Gång på gång hörde Jim Brazzil män bekänna våldtäkter och mord, bara för att sedan kliva in i dödskammaren, lägga sig på britsen, och när fängelsedirektören frågade om de hade några sista ord återigen hävda att de var oskyldiga.

– Det var ett fall som verkligen stannade med mig. En man dömdes för mord på en liten flicka. Han hade i fjorton år sagt att han var oskyldig.

Så kom dagen när han skulle dö.

– Jag läste Bibeln för honom och mindre än en timme innan avrättningen sa han att han inte bara mördat flickan, utan även våldtagit henne. Han var riktigt rädd. Vi bad tillsammans.

Klockan sex gick de båda männen sida vid sida in i dödskammaren. Mannen lade sig frivilligt på båren och fem personer kom in för att spänna fast honom med läderbälten. Då tittade mannen på pastorn och bad honom lägga en hand på hans knä.

– Så jag stod där och höll i honom medan de jobbade runt oss. När han var färdigfastspänd kom det medicinska teamet in. Jag fortsatte att hålla i honom medan de satte i nålar i hans vener.

Sedan öppnades dörrarna till det ena rummet för vittnen, de som är anhöriga till offret. Jim Brazzil såg hur den mördade flickans mamma kom in i rummet, tittade på mannen som låg fastspänd, och hur tårar rann längs hennes kinder.

Sedan öppnades dörren till det andra åskådarrummet för den dödsdömdes familj. Där klev ännu en kvinna in, hans mamma. Även hon såg på den fastspände mannen och började gråta.

– Jag viskade till honom att ”nu är din mamma här” och då såg jag hur en tår rann nedför hans kind också. Jag minns att jag tänkte just då att ”alla tre gråter”.

Mannen gjorde sitt sista uttalande. Han erkände inte brottet.

– När giftet gick in i hans kropp tittade jag upp och såg åt kvinnornas håll. Rummen var vägg i vägg, och båda stod lutade mot väggen. De visste inte om det, men det var som att de stod och lutade sig mot varandra, de här båda kvinnorna som förlorade var sitt barn med 14 års mellanrum. Jag stod där och kände plötsligt en sådan vanmakt över att jag visste allt som mannen gjort, men att flickans mamma aldrig skulle få veta det.

Vid det laget hade Jim Brazzil sett över 150 avrättningar. Han skulle komma att se lika många till, men från ett annat perspektiv. Efter den dagen bytte han sida, så att han blev ett stöd för offrens familj i stället för den dödsdömde.

– Jag ångrar ingen av de 155 avrättningar jag var med om som fängelsepräst, men de 150 jag gjorde efteråt, som familjestöd, var minst lika viktiga.

Jim Brazzil är sextiofem år i dag och har gått i tidig pension.

– Jag har en egen dödsdom nu, prostatacancer och leukemi. Läkarna gav mig två år att leva, men jag har redan levt mer än dubbelt så länge, säger han och ler.

– När du ser 300 människor dö inser du att allt kan förändras på en minut. Därför ska man vara rädd om sin tid. Man ska gottgöra det man kan, förlåta det man kan, och sedan ska man gå vidare. Det är mitt tips.

Text
Carina Bergfeldt