Barnabön i retur

För ungefär 90 år sedan gav Svenska kyrkan ut en serie religionspedagogiska böcker, avsedda ”för de små i hemmet och de minsta i skolan”. Huvudperson i serien var den ljuslockige pojken Sven i Tallbacken. Författaren (folkskolläraren, kantorn och kompositören) Artur Gustaf Gideon Joelsson och tecknaren Aina Stenberg-Masolle lät denne pojke möta Bibeln, kyrkoåret, Luther och andra centrala religionsteman i det dåtida Sverige.

En av böckerna om Sven hade undertiteln Samtal och berättelser kring Barnabönen och var grupperad i fyra avsnitt: Gud, Gud som haver barnen kär, Se till mig som liten är samt Vart jag mig i världen vänder. Bokens hundrade och sista berättelse hade rubriken Lilla-lyckan och Stora-lyckan. Den senare beskrev författaren kommer ”när vi riktigt har förstått, att Gud har barnen kär, att han älskar både stora och små barn och när vi lär oss att älska honom tillbaka”. Formuleringen kan ses som en positiv tolkning av den tvetydiga formuleringen ”Den Gud älskar lyckan får” i bönen. Boken tycks ha fått stor spridning, eftersom den översattes till norska, danska tyska, slovakiska och bulgariska.

Numera är det troligen få barn som ber denna barnabön ens hemma, trots dess svenska rötter i åtminstone 1780-talet, då den trycktes till kronprinsens treårsdag (se fotnot).

Om bönen fortfarande används så är det nog mest i gudstjänster och andakter där barn deltar. Oftast sjungs den på melodin Blinka lilla stjärna där, mer sällan på Ivar Widéens fina melodi i psalmboken (1986 nr 193). Kompositören skrev den egentligen till en text som nu lyder Himlen är så härligt blå (1986 nr 133).

Om bönen alltså mest används i kyrkliga samlingar faller ett stort ansvar på alla som förmedlar den till barnen. Ord som ”haver” och ”förbliver” är knappast de mest gångbara bland yngre människor i dagens Sverige. Visst, poetiska uttryck och obegripliga ord kan skapa intresse och har sin plats i tillvaron. Men är det inte viktigare att förmedla något begripligt till nutida barn?

Dessutom är logiken mellan de olika textraderna knappast övertygande, något som lett till olika versioner och en spänningsfylld gudsbild. Inkonsekvensen i 1911 års psalmboksförslag – enligt vilket lyckan står i Guds händer men ändå kommer och går – mildrades något av Siri Dahlquist i hennes avslutning (”Du förbliver, Fader vår”), även om detta inte löste problemet helt. 1780 års version är ännu mer ödesmättad: ”Hwart min verld och lycka wänder, det står allt uti Guds händer”. Dahlquists fortsättning på bönen blev dock en annan psalm: Gode Fader, i din vård tag oss här i denna gård… (1937 nr 522), med fem strofer sjungna på Widéens nämnda melodi (1986 nr 193). Bönen finns översatt av Johannes Smemo i den norska psalmboken 1987 (nr 306). Däremot återfinns den inte i den norska psalmboken från 2013, och inte heller i den danska psalmboken från 2005. Det senare kan förvåna då bönen har dansk-tyskt ursprung. Den finlandssvenska psalmboken (1986 nr 493) innehåller Siri Dahlquists ursprungliga tilldiktning (utom hennes tredje strof), men språket är nog alltför ålder­domligt för nutida barn. Här ­används den omfångsrika och för barn något lågt satta melodi, som Widéen ursprungligen tänkte sig att barnabönen skulle sjungas på (se transponerad nedan).

Smemos norska formuleringar är övertygande och logisk. Efter ett flertal försök att ”återöversätta” texten till svenska har jag landat i följande rader, som går utmärkt att sjunga till alla de nämnda melodierna. Det finns dessutom flera svenska varianter på en text som skulle kunna läsas eller sjungas som en andra strof. Jag återger en sådan version, något reviderad:

Gud, du har oss alla kär,

se till mig, som liten är.

Vart jag mig i världen vänder

är jag trygg i dina händer.

Lyckan kommer, lyckan går,

alltid är du Fader vår.

Dag och natt är i Guds hand,

också jag, fast rädd ibland.

När jag somnar, när jag ­

vaknar,

aldrig jag din omsorg saknar.

Lyckan kommer, lyckan går,

alltid är du Fader vår.

Genom en körsångare har jag även fått ta del av en version avsedd för äldre människor. Den tycks ha sitt ursprung i Vidablickskyrkan (Equmeniakyrkan) i Norrköping och har skapats för deras dagledig-verksamhet. Jag återger den i något reviderat skick:

Gud, du har oss alla kär,

se till mig, som äldre är.

Vart jag mig i världen vänder

är jag trygg i dina händer.

Hälsan kommer, hälsan går,

tack för varje dag jag får.

I stället för att upprepa en alltmer obegriplig ordramsa borde präster, diakoner och barnledare av olika kategorier i gudstjänster och kyrkliga samlingar kunna ge ovanstående formuleringar spridning – som meningsfulla böner att bära med sig i livet.

Anders Dillmar, 
kyrkomusiker, teolog och  fil dr i musikvetenskap
 

Fotnot: Barnabönens text och musik kommenteras utförligt av Inger Selander och Hans Bernskiöld i Psalmernas väg band 1, Wessmans musikförlag 2014.