11 kyrkoherdar: Akut brist på nyckelpersoner - nu krävs kraftfulla åtgärder

Johan Bonander, Stefan Klint, Jan Wallgren, Eva Posth, Olaf Traulsen, Stefan Öberg, Magnus Segendorff, Lovisa Carlsson, Tony Danielsson, Lars–Peter Hjärpe, Peter Schmidt

Större enheter löser inte rekryteringsfrågan, skriver kyrkoherdarna. 

Foto: Getty och Mikael M Johansson.

Bristen på präster, diakoner, musiker och församlingspedagoger är redan akut – och det kommer att bli värre! Här är våra förslag på åtgärder. 

Det är uppenbart för oss undertecknande kyrkoherdar att den största utmaningen Svenska kyrkan står inför i närtid - inte i första hand handlar om medlemstapp och allt bistrare ekonomiska förutsättningar. Inte heller handlar den om hur vi ska ta hand om våra fastigheter på bästa sätt eller hur en effektivare administrativ samverkan kan frigöra resurser till den grundläggande uppgiften.

Den största utmaningen i alla kategorier handlar om den allt mer accelererande bristen på nyckelpersoner att över huvud taget kunna utföra den grundläggande uppgiften på många håll i vårt land.

Det handlar om den ökande bristen på personer med profilutbildning i Svenska kyrkan.

I de flesta församlingar utanför befolkningscentra kommer cirka 40 procent av alla präster, diakoner, musiker och församlingspedagoger att ha gått i pension 2030. Bara en mindre del av dessa kommer med nuvarande utbildningstakt att ersättas av nyutbildade.

Genom att pensionärer idag går in och tjänstgör på enstaka förrättningar och gudstjänster märks inte personalbristen för våra församlingsbor, än så länge, men samtidigt underlåter vi att bygga en kyrka rustad att möta framtiden.

Idag är bristen på präster, diakoner, församlingspedagoger och musiker på landsbygden mycket kännbar. Inom kort kommer den även att vara påtaglig i de större städerna.

Personalbristen orsakar inte minst för kyrkoherdar en stress som är hälsovådlig. Utåt måste kyrkoherden försvara och upprätthålla en bild av en välfungerande organisation som samtidigt dignar under ett gigantiskt, men nedtystat, strukturellt problem. Detta strukturella problem genererar en stress och en arbetsmiljösituation för den enskilde kyrkoherden som är ohållbar.

Kyrkoherdarna betalar – och kommer att få betala än värre – med sin psykiska och fysiska hälsa för att hantera denna svåra, för att inte säga omöjliga, situation.

Vi är redan nu i ett nödläge där Svenska kyrkan utanför tätbefolkade områden inom överskådlig tid – på grund av bristen på nyckelpersoner – kommer få mycket svårt att kunna utföra den grundläggande uppgiften på en acceptabel nivå. Detta är en paradox då det just är på landsbygden som den högsta medlemstillhörigheten i Svenska kyrkan finns. Det är livskraftiga församlingar med goda ekonomiska förutsättningar utanför befolkningscentra, som upplever den största bristen på kvalificerad personal.

Större enheter löser inte rekryteringsfrågan, inte heller den situation vi kyrkoherdar har att hantera varje dag. Indelningar kan vara oundvikliga, men för stora enheter riskerar att på olika sätt bidra till distans och därför hota lokal förankring och lokalt engagemang. Akuta och kraftfulla åtgärder behöver omedelbart sjösättas. Vi föreslår följande:

• Skapa i likhet med Danska, Norska och Evangeliska Lutherska kyrkan i Finland ett snabbspår för akademiker över 35 år att kunna studera och - efter en noggrann lämplighetsprövning/antagningskonferens - vigas till präst.

(Behovet av att utreda ”alternativa vägar till prästvigning för dem som har en annan akademisk examen” påtalas även i Björn Vikströms aktuella utredning av Svenska kyrkans prästutbildning, 2022:1 sid 65).

• Alltför många blivande kompetenta präster stupar vid utbildningens språkkrav. Vi vill se andra möjligheter för dispens. Efter lämplig prövning så borde respektive biskop vara den som beviljar dispens. Vem kan var bättre lämpad för den uppgiften än just biskopen? Även här finns goda erfarenheter från våra syskonkyrkor i Danmark, Norge och Finland att ta efter.

• Utifrån rådande situation på landsbygden, ge biskopen möjlighet att till enskilda diakoner delegera rätten att förrätta begravningsgudstjänster.

• Skapa generösa stipendiefonder för dem som mitt i livet är beredda att byta spår och gå in i kyrklig tjänst.

• Skapa förutsättningar för individuella bedömningar och studieupplägg där för kyrkan värdefulla arbetslivserfarenheter värdesätts. Det är orimligt att yrkesarbetande med kvalificerade erfarenheter i sitt bagage ska avkrävas deltagande i samma parallella kursverksamhet som den som nyss gått ut gymnasiet.

• Skapa förutsättningar för kompetenta musiker som idag saknar en kyrklig profilutbildning att få individuella bedömningar och studieupplägg, för att på så sätt få fler kompetenta kyrkomusiker.

• Ta efter lyckade exempel hur kristna kyrkor även utanför Norden hanterar motsvarande situation.

• Bedriv en attraktiv kampanj där fördelen och förmånen att få arbeta i Svenska kyrkan sätts i centrum – en kampanj som inkluderar våra konfirmander.

Johan Bonander, kyrkoherde i Fryksände pastorat, Karlstad stift

Stefan Klint, kyrkoherde i Floby pastorat, kontraktsprost, Skara stift

Jan Wallgren, kyrkoherde i Bodarne pastorat, Strängnäs stift

Eva Posth, kyrkoherde i Norra Billings pastorat, kontraktsprost, Skara stift

Olaf Traulsen, kyrkoherde i Kils pastorat, kontraktsprost, Karlstad stift

Stefan Öberg, kyrkoherde i Knista församling, Strängnäs stift

Magnus Segendorff, kyrkoherde i Hallsbergs församling, Strängnäs stift

Lovisa Carlsson, kyrkoherde i Varabygdens församling, Skara stift

Tony Danielsson, tf kyrkoherde i Eda Köla pastorat, Karlstad stift

Lars – Peter Hjärpe, kyrkoherde i Ekshärads församling, Karlstad stift

Per Schmidt, kyrkoherde i Hällefors församling, Västerås stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

12 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Peter Nilsson
Elva-gruppens uppskattning att 40% av svk:s "nyckelpersoner" kommer att pensioneras fram till 2030 stämmer måhända men siffran innehåller mycket luft. Man bortser från att det stadigt minskande medlemsantalet gör att behovet av kyrkliga åtaganden kommer att minska i samma takt. Ett stort antal emeriti kommer att täcka upp där det behövs. Diakoner kan ges möjlighet att hålla dop, vigslar, begravningar och även kunna bli församlings- och kyrkoherdar. Lekmän kan få ett större ansvar för gudstjänster, något som redan praktiseras och efterfrågas. Förslaget att genomföra ett "snabbspår" för att hålla antalet präster konstant uppe ter sig i det ljuset rätt märkligt. En sådan prästkyrka torde ha små om ens några chanser att uppfattas som motiverad av framtiden.
Sten
Med tanke på kyrkans slagsida: kanske medlemskap i V eller MP kan räcka för anställning?
Elvy
I en tid då digitalisering gett universitet möjlighet att sträcka sig ut i alla landets bortre hörn är det illa att exempelvis diakoner, som redan kräver en högre examen, inte ska kunna utbilda sig mot en närstående ort (via stift?) och delvis digitalt. Sen måste nog frågan lyftas: kan kyrkan klara lönekraven för de nästan prästerliga diakonerna då?
Johan Karlsson
En av orsakerna till prästbristen i Svenska kyrkan måste ju bero på det partipolitiska greppet över kyrkan, samt de snabba teologiska förändringarna som sker. I kyrkomötet finns det stora och högljudda grupper som vill tvinga både blivande präster och redan prästvigda att förrätta samkönade vigslar. Såklart att detta kan skrämma iväg många som kanske annars skulle fundera på att bli präst. Krav på samkönade vigslar har blivit som en ny renhetsrörelse där den som avviker teologiskt ska stängas ute från kyrkan. Vilka teologiska övertygelser som delas av hela Svenska kyrkan idag riskerar att bli förbjudna om 10 år? Synen på prästämbetet som enbart ett yrke med en mängd arbetsuppgifter som bara ska utföras kan säkert locka vissa men riskerar att bli oattraktivt för många andra.
BGOL
Som redan nämnts, finns det många utmärkta kyrkoarbetare som av självbevarelsedrift väljer att inte söka tjänst i en kyrka där inställningen i hbtqiåäö-frågorna blivit viktigare än allt annat. Den toleranta Svenska kyrkan är nog inte så tolerant, när allt kommer omkring...
Per
Ett antal präster jag talat med säger att det ibland kan vara svårt att få jobb därför att det finns en tydlig politisk agenda i kyrkorådet - en svår slagsida mot vänsterpolitik, eller ibland mot höger och ibland mot något slags centerpartistisk hegemoni... Ifall prästen har andra politiska böjelser, saknar rätt partibok och inte säger de rätta nyckelorden som identifierar honom/henne som "rätta virket" så blir det ingen anställning.
Remi Kick
Jag hat tyvärr fått erfara att man som doktor i teologi bedöms som olämpligt som präst trotts praktiken.
Kalle
Jag delar författarnas oro! Det blir svårt att hantera en situation med stor kompetensbrist. Församlingsbor kommer att fortsätta att önska högkvalitativa gudstjänster/kyrkliga handlingar men vi kyrkoherdar ser ut att få svårt att rekrytera medarbetare för att genomföra dessa. Men: Tanken att använda människor med annan akademisk utbildning och arbetslivserfarenhet har ju prövats – och givit insikten att det inte var någon bra idé. Dispens för språkstudier kan ges – men huvudregeln bygger på tanken att kunskaper i bibliska språk fördjupar teologens textanalys och att språken därför är angelägna. Diakoner borde absolut kunna leda begravningen men deras insatser borde främst gälla de konfidenter de följt. Jag tänker mig att huvudinriktningen måste vara att satsa på konventionellt församlingsarbete: Gott församlingsliv väcker en vilja att få verka i en sådan verksamhet. Finns inte det goda vardagsarbetet är reklamkampanjer tämligen utsiktslösa.
Teologen
Prästbristen har faktiskt ingenting med Svenska Kyrkans "politiska" (eller teologiska) inriktning att göra. Den katolska kyrkan har sedan åttiotalet (trots att det finns där det som en del kommentarer här efterlyser) en ofantlig stor brist på präster.
Camilla Lans, diakon
det är också viktigt att titta på hur det är i de språkminoritetsgrupper inom Svenska kyrkan. Det är också stor brist på präster som kan teckenspråk och dövkultur. Just nu är det två vakanta tjänster och en tjänst där en präst jobbar på övertid. Diakoner är det också brist på. Vi behöver uppmuntra döva att våga utbilda sig till kyrkliga tjänster. Att titta på språkkravet skulle underlätta mycket!