Efterlyser gemensamma riktlinjer för gudstjänstlivet

Människor har andliga behov, särskilt i kristider! Det är bra att Svenska kyrkan tillhandahåller diakoni men det är inte tillräckligt! Gudstjänstfirare av olika åldrar ställer sig frågan, varför det ser olika ut i olika stift och pastorat. De vill inte mötas av” gudstjänsten INSTÄLLD” Kanske skulle man kunna vara kreativ och göra som i gamla tider, dubblera gudstjänsterna, om många efterfrågar dessa. Gudstjänster i det fria är ett alternativ. Pilgrimsvandringar passar även 70 +, eftersom de mår bra av att röra sig och komma ur karantänen för en stund. Samtal kan föras i mindre grupper, kanske kring bibeltexter eller om existentiella funderingar. Kanske behöver vi samtala om livet och döden, när så många förloras i pandemin?

Kyrkan har mängder av anställda, som säkert skulle kunna finna lösningar för ett andligt liv även i corona-pandemin. Kanske sker det mycket på många platser men jag hör mest det, som rör sig på nära håll.

”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära gestaltas i gudstjänst och liv” står det i kyrkoordningens portalparagraf. Är det inte så, att när allt i livet faller samman, när det som inte kunde hända händer, när krig, farsoter, naturkatastrofer, olyckor och som nu pandemin rasar över stora delar av världen, är det inte då som kyrkan som bäst måste hålla gudstjänst?

Om det varit så att kyrkorna fylldes till sista plats varje söndag måste speciella insatser göras. Men nu räcker det med att placera gudstjänstbesökarna med avstånd från varandra och i det antal som folkhälsomyndigheten anger som maximum. Hur förklara, att en kyrka, som rymmer runt 1000 människor, inte bjuder in till gudstjänst med både präst och musiker? Församlingsgemenskapen ska inte förringas, i synnerhet inte för alla dem, som lever i ensamhet.

Gudstjänsten i kyrkorummet står för så många symboler, Du får ta del av bibeltexter och uttolkningen i predikan, du får sjunga psalmer och läsa trosbekännelsen, Fader vår samt ta emot välsignelsen.

Gud finns med och i oss oavsett var vi befinner oss men i krissituationen behöver vi både Gud och varandra. Vi behöver närheten till Gud och gemenskapen med andra också med fysiskt avstånd.

Varför har inte biskopsmötet enats om en gemensam krispolicy beträffande gudstjänstlivet i våra församlingar och pastorat och gett samma rekommendationer till ansvariga kyrkoherdar?

Som uppväxt i en prästgård har jag gått i söndagens gudstjänst sedan barnsben och har hela livet igenom försökt ”helga vilodagen” och gudstjänsten har haft sin givna plats. Samtidigt uppskattar jag, att jag, trots sekulariseringen i vårt land, fortfarande kan följa helgmålsbön och gudstjänster i Sveriges Radio och Television varje lördag respektive söndag, särskilt i tider av sjukdom.

I den här pandemin som 70 + med underliggande riskfaktorer kan jag fortsatt hävda mitt behov av en öppen kyrka med gudstjänst. Att söndag efter söndag i kyrkguiden mötas av ”gudstjänst INSTÄLLD” känns tungt, vemodigt och saknaden är stor. Många med mig upplever samma sorg och besvikelse.

Gör detta något med kyrkans trovärdighet?

För att mitt eget liv ska fungera i coronakrisen och efter den också måste jag förhålla mig till de restriktioner och rekommendationer som ges men mitt behov av gudstjänst kan inte endast tillgodoses av digitala sådana. Som tur är, har inte alla församlingar ställt in sina gudstjänster.

Påskens gudstjänster kunde jag fira med alla tänkbara restriktioner i Nyköping respektive Stigtomta. Likaså en vanlig söndag i Söderköping och en gökotta på Ramunderberget. Pilgrimsvandring anordnades också i ett grannpastorat med deltagare från flera närliggande orter som Stockholm, Trosa, Norrköping m.fl.

Ingen vet, hur länge corona-pandemin fortgår. Alla längtar efter större social kontakt men fortfarande gäller klokskap och respekt inför eget och andras liv.

När kan gudstjänstlivet komma tillbaka, om än i andra former? Kanske fler gudstjänster utomhus? Kanske fler korta eller längre pilgrimsvandringar? Kanske samtal på avstånd i mindre grupper, om livet och döden, om bibelns texter för söndagarna eller det, som människor bär på av frågor.

I ett tidigare nummer av Kyrkans Tidning var Anders Tegnell intervjuad och om jag minns rätt, ansåg han gudstjänster som möjliga med efterlevnad av folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Hur ser det ut i våra församlingar och pastorat över hela Sverige? Som jag nåtts av informationen, så är olikheterna stora.

Uppmaning till våra biskopar: kom med gemensamma riktlinjer för gudstjänstlivet så slipper ansvaret ligga på kyrkoherdarna. För dem gäller det att organisera och planera tillsammans med alla goda krafter i arbetslagen, så att svenska folket, de som vill, får tillgång till ett rikt gudstjänstliv om än på andra villkor än tidigare.

"Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart 
Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.”

Vilken tröst i Sv.Ps. 217!

Helena Cimbritz
Posk