Kyrkan borde inte bidra till avhumanisering av ovaccinerade

Anders Magnusson Socialarbetare, prästkandidat och ­teologistuderande
För i min kyrka är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, vaccinerad eller ovaccinerad. Foto och montage: Mikael M Johansson

Vid det tillfällen när vi samlas fler än 100 personer i kyrkorna, ber jag för att vi kan verka flexibelt och mänskligt och lösa situationen utan covidpass. 

Från och med den 1 december har Folkhälsomyndigheten tillsammans med regeringen infört covidpass. Detta innebär att ovaccinerade inte är välkomna på offentliga tillställningar och allmänna sammankomster där fler än 100 personer samlas, om nu arrangören valt att använda sig av dessa pass. Denna fråga blir kanske relativt enkel (enklare?) när det handlar om ett biografbesök, en hockeymatch eller en båtmässa än vad det blir när det gäller kyrkans uppdrag.

Men vad händer då när det handlar om kyrkan? I min periferi får jag till mig att Svenska kyrkan inom många lokala församlingar nu bestämmer sig för att införa covidpass vid sina sammankomster där fler än 100 personer kan tänkas komma. Detta är en självklarhet, tänker nog vissa. Själv känner jag att detta är en sorg.

I praktiken kan detta komma att innebära att kyrkan nu kommer behöva göra skillnad på sina församlingsbor och enbart öppnar upp helt för de som vaccinerat sig. Församlingen kan komma att delas in i ett A-lag och ett B-lag.

B-laget är välkomna så länge det inte är för många i lokalen. Då utgör nämligen B-laget ”en fara” för övriga deltagare, eller som kultur- och demokratiminister Amanda Lind uttryckte det i regeringens pressträff den 17/11: ”Det handlar också om en trygghet för deltagarna. För alla oss som sitter i salongerna. Ingen ska avstå från att boka biljetter eller gå på evenemang av rädsla att inte vilja sitta nära ovaccinerade personer.” Ska kyrkan verkligen bidra till denna avhumanisering av ”ovaccinerade personer” och dessutom ta strid mot religionsfriheten?

Kyrkan bidrar genom att eventuellt använda sig av vaccinpass till polarisering, selektering och utanförskap. Jag ser framför mig hur kyrkan nekar människor att komma in och ta del av Guds kärlek och godhet och hur vissa blir avvisade i dörren. Är detta verkligen teologiskt försvarbart? På vilka grunder kan vi som kristen kyrka bestämma över vilka människor som ska få ta del av Guds ord och kärlek? Vad gör vi med alla människor som av olika anledningar står utanför samhället, där vaccination, mobiltelefon, e-legitimation och vaccinpass inte ens finns med på listan över prioriteringar för att över­leva vardagen men där Gud spelar en väsentlig roll och där kyrkans tillställningar är ett vattenhål och ett livsnödvändigt återhämtande från vardagen? Ska dessa redan marginaliserade människor enbart få tillgång till kyrkan när det är färre männi­skor där? Ett fortsatt bekräftande på deras utsatta och utstötta plats i tillvaron?

Kyrkan kan välja att inte använda sig av dessa vaccinationspass och i stället följa Folkhälsomyndighetens råd om avstånd, plats och antal i samma sällskap. Detta må göra det något jobbigare för oss i personalen och kanske måste vi i stället kunna erbjuda en stor folktät tillställning fler gånger än en för att alla människor ska kunna ta del av den, men å andra sidan slipper kyrkan vara den plats där människor avvisas och kyrkan slipper selektera männi­skor utifrån deras lagstadgade fria val. Att inte de lokala församlingarna i Sverige direkt väljer detta alternativ blir för mig svårförståelig, tragiskt och teologiskt oförsvarbart. Kyrkan nationellt borde kanske gå ut med detta råd till sina församlingar?

För inte ska det väl vara kyrkans roll att splittra församlingar och avvisa människor som törstar efter Gud vid kyrkporten? Är det inhyrda ordningsvakter som ska avvisa dessa törstande församlingsbor? Prästerna? Kyrkvärdarna? Kanske diakonerna eller musikerna? Vaktmästarna? Kanske är det bra om personen som tagit beslutet om att använda sig av dessa ”pass” får stå för kontrollerandet och avvisandet? Glöm då inte heller att passet gäller från 18 års ålder, så en ålderskontroll är nödvändig likaväl.

Min erfarenhet säger att det inte är vid alltför många tillfällen det samlas fler än 100 personer i våra kyrkor. Jag ber för att när dessa tillfällen bedöms kunna uppstå, att vi kan verka flexibelt och medmänskligt och lösa situationen enligt Folkhälsomyndighetens råd om sammankomster utan vaccinpass så att alla männi­skor behandlas lika och känner sig likvärdigt välkomna in i den kristna gemenskapen och får ta del av Guds glada budskap.

För i min kyrka är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, vaccinerad eller ovaccinerad. Alla är vi ett i Kristus Jesus.

Anders Magnusson 
Socialarbetare, prästkandidat och ­teologistuderande
 

För inte ska det väl vara kyrkans roll att splittra församlingar och avvisa människor som törstar efter Gud vid kyrkporten?

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

4 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Johan Bonander
Tack Anders för en klok text, de perspektiv du för fram är viktiga!
Människosyn och möten
Verkligen viktigt att fundera över alla perspektiv. Vad det innebär att vara människa, och kyrka. Och att människor har ett "lagstadgat fritt val". Vilka viktiga och goda skäl finns till att det inte är obligatoriskt att vaccinera sig? Och vilka viktiga och goda skäl finns till att utestänga ovaccinerade? Varför har vi ett lagstadgat fritt val att vaccinera oss eller inte? Och hur fritt har det blivit? Framförallt kanske vi inte ska döma andra, när vi inte har en aning om orsaken bakom att de inte vaccinerat sig. Det vi kan göra är att försöka vara rädda om varandra.
Ofrivilligt ovaccinerad
Retoriken kring pandemin har varit destruktiv från början. Problemet för ovaccinerade (av medicinska skäl) är sällan att de längtar mer efter att umgås i stora folksamlingar än att göra allt de kan för att undvika smitta. Problemet är retoriken där de försiktiga utmålas som vårdslösa smittbärare medan vaccinerade tillåts förflytta viruset över kontinenterna för eget nöjes skull. Att tredje världen står utan vaccin och läkemedel för att de rika ska kunna leva som vanligt är talande. Vad vi borde ha gjort, var att i kärlek skydda v a r a n d r a och i kärlek ställa krav . Det är t.ex så munskydd fungerar och det förstod de i Bangladesh. Vi har gjort det förr, så vad hände nu? Kärleken till nästan uteblev?
Människosyn och möten
Det svåra är att vi har så olika syn på vad detta innebär. Vilka krav ska ställas, och på vem? Och vad vet vi om fem eller tio år om utfallet av vaccineringen och ovaccineringen? Idag pratar vi så tvärsäkert om allt, vad som är rätt och fel. Och självklart måste vi utgå ifrån den nuvarande kunskapen vi har. Men det behövs samtidigt en öppenhet för det mångfacetterade. Precis som Anders Magnusson belyser så har den här situationen skapat en ton i samhället där ovaccinerade och vaccinerade ställs mot varandra, på ett kanske oreflekterat sätt. Och det händer någonting med vår människosyn. Hur vi bemöter och ser på vår medmänniska, och på oss själva.