Ett brev till de unga ”farliga” männen - och deras präster

Att vara ung och man har nog aldrig varit enkelt. Men kanske är det särskilt svårt i vår tid. Jag skriver till dig – du som söker, ifrågasätter och kanske hamnat i miljöer där svaren är snabba och sanningarna hårda.

Jag vill börja med det viktigaste: du är välkommen till kyrkan precis så som du är.

I dag läser bara 40 procent av unga svenska män vidare på högskola – jämfört med 55 procent av kvinnorna. Klassiska arbetaryrken försvinner snabbt, och skolan känns för många som en plats som inte är gjord för killar. Arbetslösheten bland unga män är flera procent högre än bland kvinnor i åldrarna 20-29.

Dejtingsajterna Tinder och OKCupid rapporterar att 80 procent av männen systematiskt ratas i dejtingappar. Samtidigt visar SCB att män mellan 20–29 år är den grupp som oftast saknar en nära vän.

Tonåringar ser allt detta i sin framtidsspaning. 

Inte konstigt att många söker sig till nätet – till tydliga röster, sanningar, och gemenskaper där man får vara någon.

Därför är det viktigt att säga några saker om detta; på nätet är din uppmärksamhet ekonomi. Det vill säga att du alltid måste fråga dig varför saker sägs där.

Är det för att algoritmerna kräver engagemang och polarisering, eller för att det är verkligt meningsskapande? 

Andrew Tate och andra i den extrema manlighetssfären (manosphere) bygger sin rikedom på unga mäns ensamhet och utsatthet. Priset blir kvinnohat, skeva mansbilder och ett ohållbart ideal.

Tyvärr verkar en del kristna predikanter, särskilt amerikanska, copypasta taktiken för egen vinning.

Men du är mer än en algoritm. Och Gud likaså.

Sen vill jag säga, det är inte fel att dras till tradition. Om du som ung hittar från nätets mörkerrum till en kristen tro och tradition borde vi glädjas. 

Vem går genom kyrkporten med en perfekt tolkning av det otolkbara? Om den ens finns.

Är det konservatism vi fruktar är det sant att den äger en svaghet i risken att glida över i auktoritärt tänkande. När du väl är inne i en algoritmstyrd filterbubbla är det svårt att se när gränsen passerades. 

Som ung är man också gärna svarvitt. När jag själv drogs till kyrkan efter att ha hittat en tro i tonåren var verklighet den samma. Jag kom med en nyfikenhet, men också färdiga svar som kyrkans män och kvinnor sällan kunde svara upp till. 

Men kom ihåg: livet är långt och allt är en resa. Den där karismatiske amerikanen du följer på nätet kanske har fel,  och ju tidigare du prövar dina lärare, ju bättre.

För mig blev det avgörande att ha mentorer. En Håkan – min konfirmationspräst – som utan att döma vågade tog emot mina jobbiga frågorna. En annan Håkan – som alltid hade sin dörr öppen för mitt sökande tonårsjag.

Sök ett sammanhang där du får vara hel, inte bara rätt. Där ni ber, bär och växer tillsammans. 

Sök inte makt – sök mening. 

Sök inte bara röster som bekräftar din ilska – sök de som förstår din sorg.

Jesus bygger inte murar. Han slår ner dem. Och han är inte rädd för dina frågor. 

Kyrkan är inte till för dem som redan vet. Den är till för oss som famlar. För oss som vill tro, men också förstå. För dig!

Fortsätt gå i kyrkan! Ta emot gemenskapen i all sin brokighet som en gåva.

Till oss som varit i den brokiga skara länge säger jag med Laleh;

”Dont compare the best in you with the worst in them”

Till dig som är ny säger jag:

Kom. Dörren är öppen. Men var beredd att också ställas inför den förödmjukande upplevelsen att sanningen sällan består i glasklara svar, utan i stället i det omvälvande mötet med Sanningen själv.

Av egen erfarenhet vet jag dock att den vägen, trots de ibland så diffusa kanterna, är väl värd att vandra.

Välkommen hem!