En gäst på söndagspromenad i främmande stad

Jag vill skicka en hälsning från Italien, för det blev hit jag reste. På söndagseftermiddagarna i den här staden går alla ut och promenerar. Barnfamiljer, äldre, unga, par, ensamma, i stora familjegrupper eller i vad som ser ut att vara en grupp av vänner. Med barnvagnar, käppar, enstaka rullväskor, hundar. 

Fare la passegiata. Att promenera. En slags social institution, eller en tradition, jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna beskriva det. Inget särskilt händer, någon stannar till och småpratar, köper en glass, några sitter ned på en parkbänk en stund men framför allt promenerar människor fram och tillbaka längs strandpromenaden, iklädda vinterjackor och mössa.

Uppe i kyrkan doftar det av rökelse och fuktigt ylle och de svarta stenarna blänker av ett hastigt övergående regn. I souvenirshopen hänger personalen lojt över glasdisken, som om en eventuell turist på besök en söndag vore en provokation. Och i de små gränderna stänger de få restauranger och kaféer som hållit öppet denna söndag, för att kanske öppna igen fram emot sju.

Vad är det som gör att vi förändras?

Jag hade inte riktigt hämtat mig från de starka känslor som morden i Risbergska skolan i Örebro åstadkom, och om än både undanhållit och internaliserat folkmordet i Gaza, försökt hitta ord för känslor kring Trump-administrationens slakt av den amerikanska demokratin - och förbluffats över journalisters förmåga att behålla lugnet när de borde ställa sig som förtvivlade barn och hoppa upp och ner och skrika "Det här är inte sant. Fattar ni inte vad ni gör!"

Min syster rapporterar att hon rensat undan spirean och pionerna från i fjol. Ett tidigt vårbruk därhemma. Här går jag dröjande omkring och tittar på kyrktorn och madonnor.

– Vi är en enda stor fruktträdgård, men här finns inga industrier, ingen teknologi, ingen produktion, säger en av mina nyvunna italienska vänner. Allt finns i norr. Det är bara kyrkan och maffian som har haft grepp om södra Italien. 

Och från den fascistiska tiden står kommunhuset kvar som ett sömnigt vittne i brutalistisk arkitektur, men med evangelisten Matteus porträtt förgyllt och centrerat. Hans reliker bevaras enligt legenden i kryptan i domen och är tillika stadens helgon, liksom den helige Andreas reliker finns i domen i Amalfi och förväntas beskydda sjöförare då som nu. 

Var inte rädda! Tappa inte modet!

På tåget hit, lyssnade jag på debatten i ovala rummet då Zelenskyj förminskades – men kanske behöll sin värdighet genom att lämna salen. Och sedan hör jag, medan vinden blåser in från havet, Carl Bildt tala om att det är en historisk och ny tid. Ett sammanbrott för den transatlantiska relationen. På kursen jag går finns en palestinsk yngling, med den mest sorgsna blick, och två amerikaner med italienska rötter som vill lära sig språket för att flytta hit. De har svårt att stå ut i det nya USA.

Från mina kristna systrar och bröder hör jag att vi måste sprida ljus och hopp, och kalla till bön. Men vår styrka som troende i denna tid är också att vi tror på och har erfarenheter av graven som en politisk verklighet. På mörkret som ett tillstånd i tiden. Tre dagar kan vara nästan hur länge som helst. Tills någon ställer ut ett fat i regnet, eller viskar: han är inte här!

Jag är en gäst, en obetydlig söndagspromenad i en främmande stad. 

Ett barn kommer fram och vill sälja afrikanskt hantverk, och ser på mig med vädjande ögon.

Vi gjorde väl allt vi kunde? Gjorde vi inte?

Anne Sörman