Jag är tacksam över judisk närvaro i Sverige

I år infaller ett märkesår i Sverige. År 1775 – för exakt 250 år sedan, med andra ord – blev nämligen Aaron Isaac, en judisk köpman från Mecklenburg i norra Tyskland, den första juden som tilläts bosätta sig i Sverige utan att konvertera.

Därmed började det som med tiden kom att bli en 250-årig solskenshistoria vad gäller lyckad integration mellan judisk och svensk kultur. För judiska inslag kan vi finna överallt i vår svenska kultur i dag. Alltifrån Idas sommarvisa (tonsatt av Georg Riedel), till adventsljusstakarna som vi sätter upp i våra fönster varje advent, till de kors vi biskopar bär och som du ser mig bära på bilden här intill. De korsen, som svenska biskopar burit sedan 1805, är gjorda av den judiske guldsmeden och hovjuveleraren Michael Benedicks.

Till och med göteborgsvitsarna har vi den judiska diasporan i Sverige att tacka för. När David Bonnier grundade Göteborgs-Posten lät han nämligen hovfotografen och storvitsiren Aron Jonasson introducera Göteborgsvitsen.

250 år i år. Men frågan är om vi kommer att kunna fira något 275- eller 300-årsjubileum. För den som sätter örat mot marken kan höra om judar som inte längre vågar bära judiska symboler i Sverige, eller vågar berätta att de är judar. Svenskar som kan berätta om hur svårt det är att leva som jude i Sverige. Judar som säger att under de 250 år som det funnits judisk närvaro i Sverige så får man gå till tiden kring andra världskriget för att finna en värre period.

I flera år har judar därför valt att flytta från Sverige. Jag har själv mött några av dem i Israel. Jag talade för ett tag sedan med en judisk forskare som bott i stora delar av Europa; i bland annat Italien, Frankrike och Spanien. Nu bodde han i Sverige. Och det enda landet där han upplevt antisemitism – ja, det var Sverige.

Vi i Svenska kyrkan har en lång och mindre ärorik historia av aktiv eller passiv antisemitism. Redan när judisk närvaro godkändes av kungen år 1775 fanns det biskopar som knorrade, och på den vägen var det. Birgitta Brodd visade i sin bok om Svenska kyrkan och nazismen från 2004 på vår totala oförmåga att ta tag i den utbredda nazismen i Svenska kyrkan såväl före som under som efter andra världskriget. I Stockholmsområdet var till exempel över sex procent av prästerna medlem i någon nazistisk organisation år 1941 (i Värmland och Dalsland var den siffran bara knappt fyra procent av prästerna). 

Även biskopssonen Staffan Runestam har visat på Svenska kyrkans flathet (men också motståndskraft) i boken Biskoparna och kriget. Och häromåret visade grävjournalisten Lennart Persson i Värmländsk kultur hur man som präst helt okomplicerat och massmedialt öppet kunde förneka Förintelsen och beklaga Nazitysklands fall så sent som på 1960-talet, utan att det fick några kyrkorättsliga konsekvenser alls.

Kristendomen är en religion som springer ur judendomen. Kopplingarna mellan de två religionerna är talrika, ja, oändliga. Gudsbilden, etiken, män­niskosynen – många är likheterna. Som kristen är jag därför tacksam över de 250 åren av berikande judisk närvaro i Sverige. Och hoppas på 250 år till!

Sören Dalevi,

Biskop

(Krönikan har tidigare varit publicerad i Nya Wermlands-Tidningen.)