Nej nu! Talet om unga killar börjar likna en konspiration

År 2024 hade konfirmandsiffrorna återhämtat sig efter pandemin och antalet konfirmerade var högre än år 2020 i alla stift förutom Växjö. 

Men vilken grupp står för den största ökningen? Flickor. 

Numerärt växer intresset för konfirmation både bland killar och tjejer, men den ojämna könsbalansen består. Men i stället för att förstå varför Svenska kyrkan fortsätter att vara kvinnodominerad diskuterar många hellre ett marginellt fenomen som kanske eller kanske inte breder ut sig bland unga män i Sverige. 

Prenumerera på Kyrkans Tidning!

Om konservativa nätpredikanter har fått unga män att i högre grad än unga kvinnor bli intresserade av religion syns det alltså inte i Svenska kyrkan. Det är viktigt att ha med sig när gruppen unga män beskrivs som ett problem. 

Ta Stockholms stift som exempel. Där ­konfirmerades år 2020 sammanlagt 4 017 personer. År 2024 hade antalet ökat till 5 308. En fin ökning med knappa 25 procentenheter. Men den ojämna könsbalansen består. Både år 2020 och 2024 utgjorde killarna endast 40 procent av de konfirmerade. Killarna är fortsatt i minoritet. 

Det här är inte en Stockholmsföreteelse. Det samma gäller i alla stift: I den genomsnittliga svenskkyrkliga konfirmandgruppen fanns både år 2020 och 2024 en könssammansättning på 38 versus 62 procent. Under samma period har endast tre av tretton stift lyckats med att öka andelen killar bland de konfirmerade och två har hållit samma nivå, självklart är killarna i minoritet där också. 

Ändå pratas det om unga män som vore deras närvaro en kris. Men den verkliga krisen är sättet som kyrkan pratar om dem. 

Medan vissa präster hackar på radikala femtonåringar blir andra rädda för dem utan att ens ha mött dem. Ändå har myten om hurdana de är, och att det kryllar av dem, slagit rot. De beskrivs som auktoritära trots att det i detta fall är auktoriteterna som sparkar neråt och fryser ut.

Det är synnerligen allvarligt med tanke på att Svenska kyrkan som pastoralt sammanhang ska vara själavårdande redan innan en människa satt sin fot där. Som religiöst samfund ska det vara självkritiskt så att felaktiga narrativ inte orsakar människor skada genom karikerande fördomar. Som folkkyrka också öppen för att förändras med de människor som letar sig in.

I en digitaliserad kultur klyver algoritmerna hänsynslöst isär kollektivet och hotar känslan av gemenskap. Två människor kan sitta i samma rum och samtidigt uppleva sig som världar i från varandra. Det är frestande att försöka beskriva den som är annorlunda än en själv som en produkt programmerad av främmande intryck mer än en komplex människa. Men jag hade hoppats att kyrkan var bättre på det än vad den visat sig vara under debatten om de unga männen. 

Det är ett mänskligt behov att söka mönster när många nya företeelser uppen­barar sig samtidigt. Men symtom som liknar varandra behöver inte ha samma rotorsak.

Det faktum att unga i gemen är mer konservativa än sina föräldrar behöver inte ha något att göra med att en beskärd del av dem har lyssnat på hatpredikanter. Om konservativa kristna utökar sina följar­skaror betyder inte att de alla har som främsta mission att varna för helvetet. Den som tar del av radikalt innehåll på sociala medier är inte per definition själv radikaliserad.

Världen är större än de fördummande algoritmerna, men endast en intelligent gemenskap kan utgöra ett alternativ. Till kyrkans anställda vill jag säga, ta samtalen med unga där de uppstår. I övrigt, var vaksam på vilka signaler du sänder ut.

Tänk dig själv att du var på väg till en fest där du inte vet om du kommer att känna dig hemma. I hallen hör du värdarna samtala om varför sådana som du är fel.

Risken är stor att du vänder i dörren. Hittar ett annat sällskap. 

Jag undrar vem Svenska kyrkans präster ska skylla på då.

Internet igen?

Fanny Willman, 
Ledarskribent