Var försiktig med begreppet "andlig beredskap"

Kanske är kriget i Ukraina på väg att gå mot sitt slut, men det innebär i så fall sannolikt inte att Rysslands imperiedrömmar är över. Det handlar snarare då om en paus innan sökljuset kan komma att riktas åt ett annat håll i närområdet. 

Redan tidigt under kriget kom den nära relationen mellan den ryska staten och landets ortodoxa kyrka att uppmärksammas. För den oinsatta kan den framstå som något relativt ytligt, där staten solar sig i gyllene lökkupoler och kyrkan i utbyte får inflytande och ekonomiska fördelar. Men relationen går betydligt djupare än så.

Pär Gustafsson Kurki, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), visar i en studie hur den ryska staten använder kyrkan och dess militära kaplaner för att stärka stridsmoralen och bandet mellan nation och kyrka, trots att befolkningen i stort inte är särskilt aktiv när det gäller gudstjänstdeltagande.

Kyrkan i sin tur slirar i tolkningen av kyrkofadern Augustinus lära om det rättfärdiga kriget och menar att det inte är så lätt att avgöra vem som anfaller och vem som försvarar sig. Vidare använder den begreppet Russkij mir, som i studien beskrivs som giftig teologi, eftersom den rättfärdigar anfallskrig med hänvisning till det egna landet som heligt. Och i det landet ingår enligt denna doktrin även Ukraina och Belarus, med Kiev som gemensam andlig huvudstad.

Det kan låta som en mycket främmande tanke för Svenska kyrkan och dess teologi i dag, men det såg annorlunda ut när Sverige senast var i farozonen att drabbas av krig. I den avhandling som prästen Ida Olenius la fram vid Uppsala universitet för drygt en månad sedan visar hon hur uttrycket andlig beredskap användes under andra världskriget. 

Att definiera vad det begreppet innebär är inte alldeles enkelt. I tidigare forskning har det handlat om att försöka påverka den allmänna opinionen eller att lyfta fram det kyrkliga arvet och traditionellt kristna värderingar, men också för allt som har med Sverige och det svenska att göra. 

Ida Olenius visar att det skedde en utveckling under krigets gång. Det hon kallar den fjärde fasen med början i maj 1941 kännetecknades av ökad betoning av relationen mellan kyrka och nation, där den svenska linjen också var den kristna linjen. Det är därför inte överraskande att begreppet också användes inom fascistiska kretsar. 

Mot den bakgrunden är inte längre avståndet till nutidens Ryssland och dess ortodoxa kyrka längre lika stort, även om det förstås finns viktiga skillnader. Frågan är möjligtvis var vi hade hamnat teologiskt om Sverige verkligen hade blivit indraget i kriget. Det händer ju något med människan i takt med att hotet utifrån ökar. 

I dag har begreppet andlig beredskap åter börjat användas inom Svenska kyrkan, så avhandlingen är synnerligen vältajmad. Och den sätter fingret på ett kritiskt perspektiv som är viktigt att ta med oss. Den avslutas nämligen med orden ”dragkampen om den ’andliga beredskapen’ handlade med andra ord inte bara om att försvara nationen, utan om att definiera vilken nation som skulle försvaras.”

Den diskussionen behövs inom Svenska kyrkan i dag också. Det är bra att våga tala om andlig beredskap, om det handlar om att vi tror att vi har redskap som kan stärka människor i utsatta livssituationer, som ett krig. Men i takt med att starkare nationalistiska strömningar också påverkar oss är det viktigt att vara uppmärksam på hur kyrkan och tron kan brukas i de sammanhangen och hur det i så fall rimmar med evangeliet. 

Det är ju inte heller så enkelt som att kyrkan själv helt och hållet förfogar över sina symboler.

Jonas Lindberg,
präst och teologie doktor i religionssociologi