Synd och skuld en del av folkhälsan

Fredrik Modéus pekar mot en bunt ­papper på skrivbordet. Växjöbiskopen har ­skrivit en bok som än så länge bara ­existerar i ­manusform. Den handlar om psykisk hälsa, existentiell hållbarhet, relationen dem emellan samt kyrkans bidrag i en tid som ­ropar efter mening och sammanhang.

Han poängterar att en människa som mår dåligt kan vara vid god existentiell hälsa. En människa som mår bra kan lida brist på meningsfulla sammanhang:

”Den psykiska och existentiella hälsan överlappar varandra men måste också ­hållas isär”, säger han när jag intervjuar honom för ett avsnitt av podden Makten och härligheten. 

Den existentiella hälsan är mer av en bottenplatta än ännu ett kryss i rutan på må bra-schemat ”kolesterol, sömn, kost, dagsljus och mening med livet”. Det är med intresse för existentiell hållbarhet som Fredrik Modéus har bekantat sig med en skrivbordsprodukt från Folkhälsomyndigheten. I en debattartikel i Aftonbladet reagerar han mot vad han uppfattar som en seglivad religionsfobi i tjänstemännens Sverige.

Regeringen har som uttalat mål att satsa på existentiell hälsa. Folkhälsomyndig­heten har därför utrett hur denna förbisedda ­dimension av hälsa ska implementeras i den nationella politiken.

I början av mars publicerade myndig­heten sin slutrapport. Trots att trossamfund, däribland Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd, har bistått utredningen med erfarenheter, reflektioner och litteraturtips under arbetets gång är deras bidrag osynliggjort i den slutliga produkten. Det är ett underbetyg till en myndighet som haft till uppgift att lägga grunden för en hållbar och verkningsfull politik.

De trossamfund som lydigt svarat på myndighetens enkätundersökningar kategoriseras som föreningar i slutrapporten. Ordet kyrka, moské eller synagoga har systematiskt utrotats ur vokabulären. Men en förening skiljer sig från en församling, eftersom församlingens signum är den andliga dimension som Folkhälsomyndigheten trots allt erkänner som en grundläggande del av en människas existentiella hälsa. 

Den religiösa utövningen är många människors främsta forum för att bearbeta existentiella frågor. När tjänstemännen på Folkhälsomyndigheten inte vågar uttrycka det i klartext gör de sig genom sin tystnad paradoxalt nog skyldiga till att radikalisera ­synen på religion. 

Den som är aktiv i ett trossamfund vet att det, som Fredrik Modéus också beskriver det, inte handlar om att religiösa auktoriteter påtvingar människor färdiga svar. Det är inte vad det innebär att leva med en religiös tradition i ett sunt, reflekterande sammanhang.

Samtidigt som religionsutövning är mycket vardag och glädje finns anledning att påminna om hur den existentiella hälsan också innefattar sin beskärda del tuggmotstånd. 

Låt mig därför komplettera Folkhälsomyndighetens rapport med tre ord ur kyrkans vackra dogmatik och som tar ett helt liv att lära sig att leva med.

Synden, grundvillkoret för män­niskans existens som ristar in ett mönster i tillvaron som är omöjligt att bryta sig fri från. Synda inte mer, säger ­Jesus. Det är ett omöjligt krav och just därför ett sådant som håller att bygga ett liv på.

Skulden, att synden och den egna ­destruktiviteten blir kännbar för den ­enskilda människan och i samma stund manar till vördnad för det som ligger utom en själv.

Samvetet, de djupaste övertygelserna som ger modet att handla och får en att offra bekvämligheter för det ärliga livets skull.

Det är inte lätt att vara människa. Om det vet religionerna en hel del. Det har också en sekulär stat råd att erkänna så länge den enskilda människan ges mandat att själv hitta sin väg.

Fanny Willman,

Ledarskribent