En tröst när sensommarens vemod sätter in

Sommarregnet faller. Välbehövliga droppar efter dagar av torka. Den första reaktionen är lättnad.

Men känslan övergår snart i något annat. Åsynen av de våta ränderna som bildas på fönsterglaset. Ängen som skymtar suddigt utanför, där barnen brukade leka. Tidsskikten strålar samman. Det som var och det som är och det som kommer ta slut.

Förgänglighetens smärta och skönhet har många namn. Vemod kallas det här. Portugiserna talar om ”saudade”, termen för något djupt kärt som gått förlorat. På japanska finns uttrycket ”mono no aware”, som handlar om att vara mottaglig för det förgängliga.

Även triggerzonerna kan skilja sig åt beroende på plats. Naturens mirakel är givetvis gränslöst, men i vår del av världen, där grönskan och ljuset är kortvarigt, är sommaren vemodets årstid framför andra. Eller som kontot Multireligiösa almanackan skrev på sociala medier inför sommarsolståndet nyligen, den tidpunkt då solen står som högst på norra halvklotet: ”I hjärtat av den ljusaste natten ligger fröet till mörkret”.

För författaren Susan Cain är det musiken som är ingång till vemodet. 2012 slog hon igenom med boken Tyst – de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns. I höstas gjorde hon comeback med Bitterljuv – hur vemod och längtan gör oss hela (Mondial förlag).

Ärendet är detsamma som för tio år sen – att ställa existentiell diagnos på samtiden och peka ut en medicin mot den sjukdom hon funnit. Åkomman den här gången är lyckoparadigmet. Både tonen och kontexten är amerikansk; plikten att vara framgångsrik är inte lika stark i Sverige som i USA. Men idealet om det lyckade, sorgfria livet gäller även här, liksom på många andra håll.

Den svenska utgåvan har fått förord av Owe Wikström, professor i religionspsykologi. Han beskriver vemodet som ”heliga tårar”, med inspiration från Gregorius den store (cirka 540-604 f Kr) som talade om compunctio – den heliga smärtan.

Vemodet är i den bemärkelsen ett slags paradislängtan, menar Wikström: ”Den bitterljuva upplevelsen beror på människans hemlöshet i en ofullkomlig värld, hennes minne av och begär efter fullkomlighet. Denna andliga brist blir plågsamt påtaglig just inför skönheten. Där, mellan det förlorade och det efterlängtade, uppstår de heliga tårarna.”

När Susan Cain tar till orda är de teologiska termerna åtminstone inledningsvis mer avlägsna. Visst visar hon respektfullt och nyfiket på vemodets referenser i världsreligioner och vishetsläror. Men hennes personliga bakgrund är den icke-troendes. Det där med religion har hon alltid avfärdat.

Eller ska man kanske säga ”hade”. Några avgörande musikaliska upplevelser, som ligger ett antal år tillbaka i tiden, har nämligen ändrat på den saken. Genom dem har Susan Cain för första gången förstått vad religiöst sökande är, och fått en föraning om det transcendenta. Hon konstaterar att ”den bitterljuva traditionen” upphäver skiljelinjerna mellan ateister och troende.

Det som utmärker musiken hon hört, och som öppnat henne för nya existentiella rum, är en specifik faktor. Tonerna går i moll, vilket innebär att den sätter lyssnaren i förbindelse med sorg.

Och det är just detta – den vackra musikens och naturens förmåga att öppna människan för känslor av sorg – som gör människan hel, menar hon. Läkningen bor i upplevelsen av brist.

”De allra största höjdpunkterna – av hänförelse och glädje, förundran och kärlek, mening och kreativitet – uppstår ur detta bitterljuva drag hos verkligheten. Att vi upplever dem beror inte på att livet är fulländat, utan på att det inte är det. Vad har du skilts ifrån, vad eller vem har du förlorat? Blev du bedragen av ditt livs kärlek? /…/Dog din pappa?”, skriver Susan Cain.

Vemod, lidande och tröst är tätt sammanflätade. På samma sätt som insikten om vår dödlighet ger livet mening.

Tanken på döden är känslomässigt outhärdlig. När vemodet sätter in sköljer känslan av förgänglighet över mig. Men det sätter mig samtidigt i förbindelse med världen. Jag känner hur jag är en del av något större och hur mitt liv ingår i tidens gång. Paradoxalt nog leder vemodet därför till, åtminstone för några sekunder, att jag accepterar tanken på min egen utmätta tid.

Susan Cain beskriver upplevelsen av hur det plötsligt framstår som godtagbart att alla hon känner, inklusive hon själv, ska dö. Det är ett jämnmod som varar i kanske tre minuter, men som varje gång gör henne till en lite annan människa.

Boken hänvisar till studier från bland annat Finland, där man genom att låta människor lyssna på sorgsen musik, i det här fallet Månskenssonaten, visar hur vemodet och empatin hänger samman. De personer som vid undersökningen reagerade starkast på musik var också de som i högst grad upplevde sig se världen med andras ögon.

Frågan är hur en, som Susan Cain formulerar det, nation grundad på förtvivlan kunde bli till ett samhälle där det är norm att le. Författaren granskar den amerikanska positivitetskulturen och dess rötter och spårar den till de vita nybyggarnas stränga kalvinism. Predestinationsläran gjorde utgången klar på förhand, det enda man kunde göra var att visa, genom ständig flit, att man var avsedd för himlen.

För sorg eller glädje fanns liten plats, menar Susan Cain. Det enda som fanns var behovet att visa att man tillhörde vinnarna. Ur denna religionstolkning växte det amerikanska affärslivet fram, centrerad kring idén om hur individen är förutbestämd att lyckas eller misslyckas på jorden.

Hon visar hur de kulturella ritualerna, som nationaldag och nyår, högtidlighåller att något nytt fötts snarare än hjälper människor att hantera förgänglighet och sorg, och jämför med andra länders seder kring bortgång och kondoleans. Där tyskar hälsar ”Med stor sorg”, framför amerikaner hellre ett framåtblickande ”Kärleken lever vidare”.

Kanske är USA helt enkelt för ung som nation. Kanske är utrymmet och förmågan att känna förgänglighet en fråga om ålder, både vad gäller kulturer och individer. Susan Cain avslutar sin bok med att berätta om studier som visar hur känslan av att vara gripen infinner sig betydligt oftare hos äldre människor än hos yngre.

Att bli gripen är det bitterljuvas hjärtpunkt, skriver Susan Cain. ”Det är tillståndet vi går in i när vi fäller glädjetårar, vilket vi har en tendens att göra i de speciella stunder som genomsyras av att de snart är förbi.”

Förgängligheten som medicin alltså. Något att trösta sig med när sommarens vemod sätter in.