Fel att se på församlingens medlemmar som kunder

När Staffan Rönnegård i KT betraktar Svenska kyrkan i dag tycks han anse att nedgången i den kyrkliga seden beror på en sekulariserad kyrko-ordning, ”kommunalisering” och förekomsten av nomineringsgrupper med anknytning till politiska partier. Det går att ha andra perspektiv.

År 1862 kom en ny kommunallagstiftning med uppdelning mellan borgerliga och kyrkliga kommuner. Dessa lagar utvecklades under 1900-talet, med särskilt hänsynstagande till Svenska kyrkans egenart. Vid arbetet med den kyrkoordning (KO) som skulle ersätta tidigare lagregler, då statskyrkosystemet upphörde år 2000, kunde hämtas mycket som var till nytta för kyrkan i tidigare lagen. Samtidigt tillkom ”Inledningar”, som fördes in i KO och beskriver den teologiska grunden för de efterföljande reglerna. Det är viktigt att påminnas om att kyrka – ”kyriakon” – är det som tillhör Herren!

Till det som fördes vidare var valsystemet. Man kan ha olika synpunkter på det, men den gamla tidens möjligheter till sockenstämma/kyrkostämma för att ge var och en möjlighet att låta sin röst bli hörd på det sättet är knappast längre möjlig.

Däremot ansågs systemet med nomineringsgrupper i allmänna kyrkoval vara det lämpligaste sättet att låta varje enskild röst vara betydelsefull. I de kyrkliga valen finns många olika sådana grupper, vilket är bra för den kyrkliga demokratin.

Vissa har valt att kandidera på listor med beteckning för ett politiskt parti – andra inte. Det
är de förstnämnda som då och då utsätts för särskild kritik. Själv har jag genom åren lärt känna många av dem. De är döpta, kyrkotillhöriga och genuint engagerade för sin kyrka.

Vi ska väl inte glömma att det inte bara handlar om ”Partier i kyrkan” utan också ”Kyrkan i partier”. Nu har flera partier valt att inte finnas med som organisationer vid kyrkliga val. Är det av respekt för kyrkan eller av en opinionsmässig oro för att förknippas med en kyrka i ett sekulariserat samhälle?

Oavsett vilket är även de som står på en sådan lista förtroendevalda i Svenska kyrkan, med det särskilda ansvar det innebär. Jag har tidigare påpekat att partipolitisering ofta tolkas så att partipolitiskt aktiva utanför kyrkan vill använda kyrkan för att utöva sin egen makt. Om detta sker bör de kyrkligt förtroendevalda på-tala det och påverka den som röstar i kyrkovalet, det vill säga församlingsborna.

Det är den ena sidan av en ”dubbel ansvarslinje”. De förtroendevalda ansvarar inför dem som röstar på dem. Den andra sidan är att ”ämbetsbärare” – präster och diakoner – i sin tjänstgöring
utkrävs ansvar av biskop och domkapitel.

Samtidigt betonar KO: ”Alla har tillsammans ansvaret för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd. Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära”.

Det har i det fortsatta arbetet ytterligare förstärkts genom att kyrkoherden är den som har ansvaret för ledningen av all verksamhet i församling och pastorat. I det arbetet är det viktigt att hitta goda arbetsformer, och inse att församlingen är kyrkans grundläggande enhet i Svenska kyrkan.

Därför är jag orolig när jag ser hur församlingar läggs samman utan andra skäl än rent administrativa. Den risk för ”kommunalisering” som jag ser, är att ta över rutiner från näringsliv och kommuner som brukar kallas ”new public management”.
Det är inte fel att tänka på hur resurser används ekonomiskt och effektivt. Problemet för en kyrka uppstår när man börjar se på församlingsmedlemmar som ”kunder” och glömmer att det som bygger en församling är relationer. Det är just genom att bygga relationer som den kyrkliga seden kan öka även i ett sekulariserat samhälle.

Samtidigt är väl inte syftet i första hand att öka den kyrkliga seden i sig, utan – som det står i KO – ”att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”.

Thomas Söderberg
biskop emeritus, Falun