Fortsätt bjud in till nattvard

Corona-smittan har lamslagit Sverige och stora delar av världen, i alla fall de delar vi får information om. Det skedde i en otrolig fart, myndigheterna och beslutsfattarna reagerade ungefär lika fort som börsen. Inom en vecka var det mesta stängt. 

Ta avstånd, stanna hemma. Bokstavligen. Folkhälsomyndigheten drog gränsen vid 70. Snabbt och oväntat, inget resonemang om hur frisk eller sjuk man är. 

Ekonomin lamslås som följd av allt detta, mera än någon trodde. Varsel, uppsägningar, konkurser. Arbetslösheten ökar och oron växer. Ekonomisk stress är svår att leva med, den får snabbt existentiella dimensioner.

Kyrkan ska ta sin del. Väldigt snabbt blev det mesta av samlingar i alla fall för vuxna även i kyrkan inställda. Och 70-plussare uppmanas att hålla sig hemma. I stället kan man besöka nästan alla församlingars kyrkor hemma via nätet. 

Kyrkan har blivit digital, alla människor är dock inte det, särskilt inte bland de äldsta. Andakter på nätet är ok men de kan inte ersätta en fysisk församling.

70-plussarna behöver även annat än matkasse utanför dörren. Många av oss är fortfarande friska och självgående, arbetar även utanför hemmet, är vana och villiga att hjälpa andra. Detta ger oss glädje och håller oss friskare, man känner sig delaktig och behövd. 

Det känns mycket märkligt att plötsligen utan förvarning bli den som gör samhället en tjänst genom att hålla sig undan. Att bli sedd som den som bara ska skyddas och omhändertas. 

Vi vet att den tiden kan komma och närmar sig, kanske just därför vill man vara aktiv så länge det är möjligt, uppskattar varje dag man klarar sig själv.

Kyrkan har omfattande kompetens och erfarenhet av människor, inte minst just 70+ eftersom stor del av aktiva församlingsbor och även förtroendevalda är just i den åldern. 

Hälsa är inte bara frånvaro av smittan, det är också autonomi, integritet, identitet, självständighet som Ann-Christin Kristiansson skriver i Kyrkans Tidning nummer 18/20. 

Att plötsligen bli begränsad på dessa livsviktiga områden påverkar också hälsan, alltmer när tiden går och ingen vet hur länge detta fortsätter. Denna kunskap finns, behöver lyftas fram i samtalet.

Corona-pandemin är en omfattande kris, berör hela samhället även globalt, innebär mycket rädsla och oro på olika plan. Den påverkar vårt liv i grunden, värderingarna sätts på prov, stressen ökar, mentala krafter prövas, många olika känslor aktiveras. 

Att bli sjuk och dö, särskilt om det sker oväntat och inom en kort tid, är en jämförbar kris på individnivå, händer hela tiden och möts i våra församlingar. Sådant är kyrkan proffs på att hantera. Denna kompetens behövs nu.

Nu har till och med Anders Tegnell sagt att gudstjänsterna inte behöver ställas in. Måste samhället tala om detta för kyrkan? Och ändå verkar kyrkan tveka.  

Kyrkan som hittills har varit känd för att öppna sina dörrar för möten och närvaro i kristider. Det som har varit så uppskattat. Var finns denna öppenhet nu? 

Var finns det kreativa praktisk-teologiska arbetet som hittar lösningar till detta även i pandemitider? Var finns kyrkans röst i samtalet om vad som händer? Vi får inte låta rädslan styra.

Säg inte att gudstjänsterna ställs in för 70-plussarnas skull! Man vill inte på toppen av allt bli ett hinder för gudstjänstfirandet också. 70-plussarna får röra sig utomhus, bara man håller avståndet, alltså går det bra med utomhusgudstjänster. 

Kyrkorna är ofta stora, det är lätt att hålla avstånd och mikrofoner finns så man hör ändå. Om inte alla ryms in i de tillåtna 50, varför inte bara öppna dörren och fortsätta samlingen utomhus, kanske i lagom stora grupperingar på behövligt avstånd? 

Tekniska möjligheter till detta går säkert att skaffa. Om nu inte det skulle vara möjligt och samlingarna ändå blir alltför stora, kan man inte dubblera gudstjänsterna, lite i stil med kollektivtrafiken som måste köra oftare för att man ska kunna sitta glest?

Och det känns bara så tomt utan nattvard, den som genom tiderna har burit oss inte minst genom sjukdom och död. Det går att ordna synligt och inbjudande, inte bara efter särskild beställning. 

Om restaurangerna ändå kan fortsätta bjuda på mat måste kyrkan kunna fortsätta bjuda till nattvard. Det går att göra med särkalkar (engångsbägare går bra) och med avstånd mellan gästerna när det behövs.

Vi har länge haft besöksförbud i äldreboenden. Vi vet att där vårdas sköra patienter, en del av dem har kanske bara kort tid kvar. Skall denna unika och intensiva tid levas i isolation? 

Ska man behöva gå bort utan närståendes närvaro, utan avskedstagande, kanske livsviktiga samtal och möten som har bäring in i framtiden för dem som blir kvar? 

Det kanske är säkrast för att undvika smitta men är det mänskligt? Ska anhöriga berövas dessa erfarenheter och minnen som annars följer en resten av livet?  Vårdpersonalens närvaro är viktig och nödvändig men de kan inte ersätta anhöriga.

Gudstjänsterna på äldreboendena är inställda men hur är kyrkan tillgänglig i dessa situationer på annat sätt? Digitala lösningar räcker inte till allt, särskilt inte för de svagaste patienterna. 

Finns det möjlighet till samtal med präst eller diakon, sjukkommunion? Det måste vara möjligt att ordna på ett säkert sätt även med fysisk närvaro motsvarande hur vårdpersonalen kan gå in och ut i vårdrummet.

Varför hör vi inget om detta? Att veta om möjligheterna skulle ge trygghet.

Vi är mera än våra kroppar men har kroppen att leva i och agera genom. Vi är även del av Kristi kropp i världen. Inkarnationen är en djup och livsnära fråga som vi ska vara med om att förverkliga. 

Kyrkan ska förkroppsliga liv, inte bara hjälpa till att isolera kroppar från varandra.

Maija Edler
70+, präst och pensionär