Klipp navelsträngen till riksdagspartierna!

Det är med stor tvekan jag skriver denna debattext då den berör många personer med viktiga uppdrag i Svenska kyrkan och som kan känna sig träffade. I kyrkan vill vi ju alltid skapa trygghet och goda relationer för samverkan, men det funkar inte när vissa intressen utnyttjar situationen för egna politiska syften.

Vi befinner oss nu i halvtid mellan ett kyrkoval och nästa. Under kyrkovalsdebatterna för två år sedan framkom igen hur illa det är ställt med organisationsstrukturen i Svenska kyrkan.

År 2000 blev kyrkan en fri kyrka att verka i civilsamhället på samma sätt som andra religiösa samfund. Men… flera av riksdagspartierna har valt att kvarstå som styrande, dessutom har vi kvar en lag om Svenska kyrkan som bara kan ändras genom beslut av riksdagen. Är detta en fri kyrka?

När en stor organisation som Svenska kyrkan styrs genom direktpåverkan från riksdagspolitiken kallas det för korporativism, styrning genom ombud. Det gör man genom trixet att byta beteckning från riksdagsparti till nomineringsgrupp.

Benito Mussolini, italiensk diktator, var den person som utvecklade organisationsformen.

I modern tid har flera socialistiska partier i Europa tagit över styrsättet. Orsaken är att sekulära politiska partier vill styra hela samhället i alla dess delar och här passar kyrkan in som en viktig del. Men då företräder man inte kyrkan, utan ett riksdagsparti med dess åsikter i både kyrkomötet, stiften och pastoraten (församlingarna) – genialt!

Min tolkning är att riksdagspartiernas plattform, att agera utifrån Sveriges riksdag, inte räcker till för att få ut politiken, utan man behöver ta sig makt genom kyrkans predikstolar. Att inte reagera på detta strukturfel leder till att eftergiftsförespråkare i dess olika former bidrar till att Svenska kyrkan inte blir fri från sekulär politisk styrning. Det är mycket stor risk för heresipåverkan.

Konsekvenserna blir att de sekulära politiska partierna kan fortsätta att sätta dagordning i kyrkan och ändra på det mesta. Kyrkan är med sitt evangeliska budskap ett glädjens budskap om Jesus, men blir av naturliga orsaker uppfattat som konservativt då det var länge sedan urkunderna nedtecknades.

Att göra om läran så den passar de sekulära politiska partierna skapar en annan kyrka. Genom den sekulära politiska påverkan under de senaste 60 åren är det förståeligt att många medlemmar lämnat kyrkan – den blir ju inte trovärdig! Precis vad politiken eftersträvat – att marginalisera!

Att fasa ut de sekulära riksdagspartierna från Svenska kyrkans organisation och göra kyrkan till en fri kyrka i civilsamhället blir inte lätt, då de sekulära politiska partierna frivilligt inte ändrar sättet de styr kyrkan – genom makt.

Nu till det svåra jag antydde i början. Det är inte enskilda personer jag vill se lämna kyrkan – de behövs, alla krafter, behoven är stora – utan det gäller respektive riksdagspolitiskt parti. Riksdagspartier är inte personer, de är organisationer med egna stadgar. Kyrkan bygger på goda personliga relationer, inte på sekulära maktkonstellationer. Var ligger lojaliteten när det brinner till i sakfrågor? Den starkare vinner alltid!  

Frågan och uppmaningen till de sekulära riksdagspolitiska partierna är: Klipp navelsträngen och organisera er som nomineringsgrupper värda namnet! Nu i halvtid finns ännu tid kvar att göra något åt saken. Vänligen, ni kan påverka både uppåt och lokalt i era partier. Tacksam för ett klargörande svar.

Leif Larsson
förtroendevald, Posk