För låg nivå på prästers kunskap om bekännelseskrifterna

Vilken relation har Svenska kyrkans präster till sin kyrkas bekännelseskrifter?

Svaret på frågan ovan är givetvis att det ser olika ut men min upplevelse och farhåga är att det ser för olika ut. Funktionen med att ha bekännelseskrifter är att man utifrån bekännelseskrifterna kan enas om hur vi tror och lär. Bekännelseskrifterna är dokument med enande sanningar. Trots tidens tand fortsätter bekännelseskrifterna att bära på sanning och sanningsanspråk, oavsett om bekännelseskriften är från 300-talet eller 1500-talet. Bekännelseskrifterna sätter goda och helt nödvändiga gränser.

Svenska kyrkans bekännelseskrifter utgjordes till en början av våra tre symbolum, Confessio Augustana (CA) och Uppsala mötes beslut från 1593. Idag utgörs Svenska kyrkans bekännelseskrifter också av Konkordieboken, Den Svenska Psalmboken, Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, Den Svenska Evangelieboken och diverse andra dokument från olika tidsepoker. Viktigast av alla bekännelsedokument är dock givetvis Bibeln, vilket Konkordieformelns inledning med all tydlighet slår fast med orden: ”Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, vartefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter...”.

Svenska kyrkans bekännelseskrifter borde fungera som de glasögon präster tar på sig när de läser och begrundar Bibeln – vi läser Bibeln utifrån en luthersk förståelse. Vi bedriver exegetik på luthersk grund. Detta är ju tyvärr inte görbart om prästen inte har kännedom om bekännelseskrifterna.

En bekännelseskrift som ett samfund antagit just som en bekännelseskrift bör också vara viktig för de som vigts till tjänst i det aktuella samfundet. Vad är funktionen av en bekännelseskrift som få eller ingen i praktiken varken behöver känna till eller följa? Min upplevelse och farhåga är att detta är det scenario som är en realitet för många präster i Svenska kyrkan. 

Alla som bär prästämbete i Svenska kyrkan har vid sin prästvigning svarat jakande på följande fråga: ”Vill du/ni som präst/er stå fast/a i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten?” Denna fråga torde förutsätta att den som prästvigts vet vad Svenska kyrkans lutherska bekännelse omvittnar – hur Svenska kyrkan tror och lär.

Under min tid på Svenska kyrkans utbildningsinstitut (Skui) kom jag i kontakt med ett antal prästkandidater som saknade kännedom om att Svenska kyrkan ens har något sådant som bekännelseskrifter. Trots detta gick det fint för dem att prästvigas bara några månader senare och svara ”JA!” på ovan ställda fråga från biskopen. 

Vid Skui fick jag också höra att bekännelseskrifterna idag saknar giltighet i Svenska kyrkan. Det hette att bekännelseskrifterna ju faktiskt är från 1500-talet och således inte speglar den gudsbild Svenska kyrkan har idag. Vid min tid på Göteborgs universitet omnämndes bekännelseskrifterna i en enda kurs, ”Svenska kyrkans tro och liv”. Under praktik och MSS-kurser sades ingenting om Svenska kyrkans relation till sin lutherska bekännelse. Det är givetvis möjligt att någon annan har en helt annan erfarenhet av andelen undervisning och samtal om bekännelseskrifterna under sin prästutbildning än jag har. 

Anledningen till att jag själv i samtalet med min biskop före prästvigningen kunde redogöra för samtliga dokument i Konkordieboken beror uteslutande på ett eget intresse för dogmatik och dessvärre inte på den undervisning Svenska kyrkan gett mig under min tid som prästkandidat. Detta menar jag är allt för godtyckligt. Utbildningen måste erbjuda och säkerställa någon form av hög lägstanivå för prästernas kunskap om bekännelseskrifterna.

Många präster verkar tycka att Svenska kyrkans bekännelseskrifter främst är en betungande last, något man gärna hade gjort sig av med; det är mer en ”beklämmelse” än en bekännelse. Men det handlar om någonting som är helt centralt för vår kyrkas teologiska grund – Svenska kyrkan är trots allt en evangelisk-luthersk kyrka. Vi är en del av den världsvida kristna Kyrkan men vi är samtidigt (simul) en luthersk folkkyrka.

Diskrepansen mellan vad prästerskapet i Svenska kyrkan känner till och lär sig om bekännelseskrifterna är oroväckande stor sett till vad som borde vara en mer gemensam hållning bland präster i ett evangelisk-lutherskt samfund.

Jag vill därför uppmana stiften att låta samla sina präster till fördjupande undervisning om bekännelseskrifterna. Prästerna behöver också ges möjlighet att reflektera om vad det är att vara en luthersk präst i ett lutherskt samfund på luthersk bekännelsegrund. Givetvis måste även prästkandidaters behov av kunskap om bekännelseskrifterna ses över och göras något åt, förslagsvis i form av undervisning och reflektion i samband med MSS-kurser och vid Skui.

Helge Antonsson, präst