Mobbningen fortsätter ofta efter skoldagens slut - kyrkans verksamhet är inget undantag

Gunnar Höistad Författare och utbildare i mobbningsfrågor.

Foto: Mikael M Johansson och privat

Replik. De som ansvarar för barn- och ungdomsverksamheter i kyrkan har en särskild möjlighet att hjälpa den som är utsatt.

Jag delar helt vad Lennart Koskinen skriver i sin artikel, att det skolskjutningen i Vanda, Finland, kunde bli en påminnelse om den lokala församlingens ansvar vad gäller samarbete kyrka – skola redan innan konfirmationstiden. Andelen barn och ungdomar som utsätts för mobbning har fördubblats på tio år!

Varje dag kränks 55 000-60 000 elever 9-13 år i skolan och via sociala medier.

  •  Tre elever i varje klass mobbas regelbundet i skolan och på nätet, enligt statistik från Friends 2022.
  •  14 procent av mellanstadieeleverna och 11 procent av högstadieeleverna i Sverige utsätts för mobbning, enligt statistik från Friends 2023.
  • 26 procent av barnen i årskurs 3–6 uppger att de känner sig ensamma i skolan, enligt Socialdepartementet 2023.

Hela mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat i skolan som lärare, handledare, föreläsare med mera. Jag har skrivit flera böcker i ämnet och föreläst om mobbning i hela Norden i cirka 30 år. Jag har också varit Barnombudsman i Uppsala kommun. Under de åren hade jag många samtal med barn och ungdomar som blev utsatta för kränkningar i skolan. Jag mötte även deras föräldrar. Både barnen och föräldrarna vittnade om en stark känsla av skam och vanmakt. Barnen hade blivit berövade sitt människovärde och tappat tilliten till andra. Man glömmer det aldrig!

Flera forskningrapporter visar på klara samband mellan mobbning, sjukdomar och kriminalitet. Alla som blir mobbade som barn utvecklar inte psykisk ohälsa, men det finns en betydande ökad risk för långvariga besvär – och den psykiska ohälsan kan hålla i sig under en livstid. De långsiktiga effekterna av mobbning är större än man tidigare trott. Mobbning i barndomen kan ge långvariga följder upp i vuxen ålder. Enligt en finsk undersökning (JAMA Psychiatry. 2016) hade 23 procent av de som varit mobbade senare fått en psykiatrisk diagnos, som depression och ångest.

Det här visade sig på ett brutalt och tragiskt sätt i den nyligen inträffade skolskjutningen i Finland. Säkerligen finns det fler förklaringar till det inträffade än mobbning, men den vanmakt och maktlöshet man känner av att vara mobbad kan få de mest förfärliga konsekvenser. Effekterna av mobbning kan jämföras med posttraumatisk stress vid fysisk misshandel och övergrepp.

Att vara utsatt för mobbning, både fysisk, verbal och att bli uteslutning ur gemenskapen skapar stress. Stress behöver inte vara negativt i sig, men om stressen pågår under en lång tid kan olika skadeverkningar uppstå. Mobbade barn kan utveckla en låggradig, kronisk inflammation som består upp i vuxen ålder och kan bidra till försämrad hälsa, enligt The Great Smoky Mountain Study 2016.

Hur kroppen hanterar stress förändras av mobbning. Förändringen kan bestå och kroppen fortsätter att reagera annorlunda på stress genom livet och att det ökar risken för psykisk ohälsa. Och när det gäller de som mobbar, löpte de en ökad risk, 50 procent, att begå brott inom sex-sju år. 60 procent av de före detta mobbarna (pojkar) hade dömts för minst en kriminell handling vid 24 års ålder, uppger Brottsförebyggande rådet 2012. 

Den här dystra verkligheten bygger på forskning och empiri. Det innebär att alla som kommer i kontakt med barn och ungdomar kommer att möta både drabbade och förövare. Tidiga insatser är helt avgörande! En vuxen som agerar mot mobbning eller kränkningar, kan få en avgörande betydelse för den som är utsatt.

I frivilliga verksamheter utanför skolan förekommer också mobbning. Mobbningen i skolan fortsätter ofta efter skoldagens slut. De som ansvarar för barn- och ungdomsverksamheter i kyrkan har en särskild möjlighet att hjälpa den som är utsatt. Konfirmanderna är där frivilligt vilket inte alltid gäller skolan.

Mobbningen sker oftast dold i form som minspel, viskningar och avvisande kroppsspråk. Det gör att många vuxna inte ser vad som pågår och därför inte ingriper. Barn och ungdomar önskar mest av allt att någon ska upptäcka att man har det jobbigt och göra någonting. Att ha en person att knyta an till och som barnet känner tillit till är avgörande i det förebyggande arbetet.

Finns det tillräckliga kunskaper i kyrkan om hur kan man kan märka den dolda mobbningen bland ungdomarna i gruppen? Om vad som motiverar en person till att kränka en annan? Om mobbningens långsiktiga skadeverkningar? Vilka barn och ungdomar är i riskzonen att bli mobbare eller utsatt? Och; inte minst, vad kan man konkret göra om man upptäcker mobbning och kränkningar bland barnen och ungdomarna?

Gunnar Höistad, Uppsala, tidigare lärare och Barnombudsman. Författare och utbildare i mobbningsfrågor.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

2 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Titti
Arbetslivet för vuxna visar också upp förlängda skadeverkningar av mobbing, stagnerade själar som oläkta eller oförändrade fortsätter vara offer och förövare. Då är det svårt att vara den vuxne i rummet som de unga behöver möta, oavsett om de är offer, förövare eller både ock. Tror vi behöver börja där, med självrannsakan över våra motiv till att öppet kränka eller tyst förminska andra. Jesus sa att vi behöver bli såsom barn för att komma in i himmelriket. Det finns många bottnar i det kravet på oss vuxna. Bland annat måste vi som vuxna kunna lyssna på barns vis och se med de ungas ögon. För det krävs tränad empati, något som kan tränas och inte ska tas för självklar. Tack för mycket viktig debatt!
Verktyg att förebygga och ingripa
En mycket viktig fråga, både i arbetslivet och för barn och ungdomar i studielivet. Det är ju en arbetsmiljöfråga också, med chefsansvar. Frågan är även varför vi inte ser barnens och ungdomarnas interaktion i grupperna? Har vi för stora grupper och för få närvarande ledare? Eller beror det på att man inte vågar se, för att man saknar kunskap om hur man ska hantera konflikter och mobbing? Om det är det sistnämnda behöver varje ledare få förkovra sig i de här frågorna. Så att vi vågar se, och så att vi kan både förebygga och agera när det händer.