Nattvardssyn och praxis bör följas åt

I Svenska kyrkan har bruket med särkalkar inte fått något större genomslag vilket bland annat beror på att intinktion tidigt blev vanligt i vår kyrka.

På vissa håll har dock särkalkarna tyvärr nu i dessa pandemitider fått ett uppsving, men sällan tycks det skett efter någon närmare teologisk reflektion. När det gäller särkalkar finns det nämligen två i grunden skilda bruk som inte bör jämställas.

Det ena bruket är det som är vanligt i de andra nordiska lutherska folkkyrkorna. Då har prästen en stor kalk med pip och denna dukas fram på altaret och vinet fylls på i den inför nattvardsbönen och konsekrationen. När det är sedan är dags för kommunionen tar nattvardsgästen en liten särkalk och prästen fyller på denna med vinet från den stora kalken med pip.

Vanligen sker detta med nattvardsgästerna knäfallande vid altarringen. Det konsekrerade vinet som eventuellt blir över i den stora kalken kan prästen sedan dricka upp eller (vilket dock är mindre önskvärt) hälla ut i piscinan.

Det andra bruket, som är vanligt inom frikyrkorna i Sverige, innebär att det redan innan gudstjänsten finns ett antal färdigfyllda småkalkar. Dessa står i bästa fall framme på altaret inför nattvardsbönen, men inte helt sällan på något annat bord en bit bort. När det är dags för kommunionen kan nattvardsgästen direkt plocka åt sig en färdigfylld liten kalk från bordet eller kommunionsutdelarens bricka.

Dessa två bruk är alltså i grunden olika och speglar också två vitt skilda nattvardssyner, en luthersk och en calvinistisk. I ett lutherskt perspektiv är nämligen instiftelseorden inte bara en allmän förkunnelse, utan också ett skapande ord som verkar konsekrationen.

Kristi närvaro är också i luthersk tradition tydligt knuten till nattvardselementen, det vill säga det konsekrerade brödet och vinet, och inte endast till handlingen som skeende. När det på altaret finns en gemensam huvudkalk (som vinet sedan efter nattvardsbönen distribueras från i de små särkalkarna) blir det tydligt vad som konsekreras.

Det är också möjligt för prästen att på ett smidigt sätt beräkna åtgången. Är det få kommunikanter kan prästen hälla lite mer i särkalkarna och är det många så kan prästen hälla upp lite mindre.

Med färdigfyllda särkalkar blir det däremot ofta oklart vad som konsekreras (såvida inte alla särkalkarna tydligt ställs fram mitt på altaret inför nattvardsbönen). Det är dessutom risk för att man ofta har ett alltför stort antal färdigfyllda särkalkar för att ha lite marginal.

Det märkliga som inträffat i Svenska kyrkan är att man vid införandet av särkalkar vanligen inte hämtat sin inspiration från våra lutherska systerkyrkor, utan i stället från frikyrkor med en kalvinistisk nattvardssyn. Jag ogillar alla former av särkalkar, men ska man ändå ha det är den enda rimliga utformningen i en luthersk kyrka den med en gemensam huvudkalk med pip. Nattvardssyn och nattvardspraxis bör nämligen följas åt.

Markus Klefbeck
komminister i Ingatorp-Bellö församling