Skriften allena en återvändsgränd i nattvardsfrågan

Det är absolut nödvändigt att diskutera mässans bröd och vin i Svenska kyrkan. Glädjande nog har det ställningstagande som gjorts inom Engelska kyrkan nu väckt frågan till liv även hos oss. Vad gäller nattvardsmaterien står två ståndpunkter mot varandra.

Å ena sidan finns en vilja att fira mässan på ett sådant sätt att alla kan välkomnas till nattvardsbordet. Å andra sidan finns en vilja att fira mässan med de former som Jesus själv gett sin kyrka: det är hans måltid och inte vår. Som alltid uppstår konflikter just när det finns goda skäl för olika övertygelser. Så hur skall frågan kunna avgöras?

Genom att ”göra som Jesus gjorde”?

Sanningen är att vi inte vet hur det gick till när nattvarden instiftades. Nya testamentets texter säger inte mycket, och vi har inget annat samtida källmaterial som kan berätta hur en judisk påskmåltid gick till på den tiden. Om det nu ens var en sådan som Jesus och lärjungarna firande: här tycks evangeliernas vittnesbörd gå isär. Och även om vi skulle kunna belägga att något förekom vid den sista måltiden – visst bröd, visst vin, vissa kärl, viss mat etc. – betyder det inte med automatik att detta är en del av själva instiftandet. Vi kan alltså inte direkt ur Bibeln utläsa vad som är det förpliktigande. Att hänvisa till Skriften allena är en återvändsgränd.

Istället behövs en helt annan ansatspunkt: att mässan är hela kyrkans gudstjänst. Enhet i sakramentsfirandet är ett sammanhållande band inom och mellan kyrkorna. Ytterst handlar det om Jesu bön just vid nattvardens instiftande: ”Att de blir ett” (Joh 17:11). Används sådant bröd eller sådan dryck som andra kyrkor underkänner utgör det ett hinder för ett enat nattvardsbord. Vilken nattvardsmateria som brukas är alltså en ekumenisk fråga. Frågan om vad som i mässan kan betraktas som ”bröd” och ”vin” besvaras till slut bara genom kyrkans konsensus.

I de stora kyrkotraditionerna – romersk-katolsk, ortodox och alltså även anglikansk – råder samsyn: brödet skall vara bakat på vete, vinet skall vara jäst druvsaft. Här finns en sammanhållen linje genom historien, där Herrens måltid och formerna för dess firande ”tagits emot och förts vidare” (1 Kor 11:23). Om Svenska kyrkan menar allvar med de ekumeniska imperativen att ”stärka det gemensamma” och att ”söka synlig enhet … i form av konkreta steg”, behöver detta allmänkyrkliga perspektiv tas på största allvar. Det lokala nattvardsfirandet måste kunna igenkännas av den universella kyrkan som ett autentiskt firande.

Hur man skall möta exempelvis glutenintolerans är en själavårdsfråga där lösningarna kan variera. Det kan handla om att ta emot kommunion under en gestalt. Eller om att införskaffa en mindre mängd oblater gjorda på avglutenifierad vetestärkelse; med lite varsamhet i hanteringen från prästens sida fungerar det utmärkt vet jag av egen erfarenhet. Undantag i pastoral praxis kan göras för den enskilde, men skall inte styra den normala ordningen i församlingen; så kan det enskilda, det lokala och det universella stå i samklang.

”Är det kanske från er som Guds ord har utgått, och är det bara till er som det har kommit?”, frågar Paulus retoriskt när han undervisar församlingen i Korinth om ordningen vid gudstjänsten (1 Kor 14:36). Det handlar om en smula ödmjukhet. Trots allt är Svenska kyrkan bara ett litet hörn av den samlade kyrkan. Som i många frågor går den verkliga skiljelinjen mellan protestantisk självtillräcklighet och en vilja att stå i den stora kyrkliga traditionen.

Mikael Löwegren, präst och föreståndare för Laurentiistiftelsen i Lund