Nya regelverket för organdonation ger trygghet och tydlighet

I förra veckans nummer av Kyrkans tidning uttalar sig Svenska kyrkan kritiskt om den nya lagstiftning om organdonation, som träder i kraft den 1 juli 2022.  Där betonas ett remissvar från Svenska kyrkan, där det står:

”Även de närståendes inställning till organdonation behöver respekteras när den enskildes vilja är okänd. Svenska kyrkan tolkar närståendevetot som ett  uttryck för att människor inte endast är autonoma individer, utan också relationella varelser och att autonomin och relationaliteten betingar varandra. Detta är av särskild betydelse när den döende inte själv kan uttrycka sin vilja.  De närstående upprätthåller den döende personens integritet och sociala sammanhang.”

Det helt avgörande inför organdonation är den dödes egen inställning till organdonation. Därför är det viktigt, att vi redan i vår livstid tar ställning till organdonation, så att hälso- och sjukvården får möjlighet att ta emot organ från avlidna patienter och ge dem vidare genom en transplantation till livshotande sjuka patienter. Detta kan man göra på tre sätt:

1/ Genom att registrera sig i donationsregistret

2/ Genom att bära ett donationskort

3/ Genom att försäkra sig om, att mina närmaste, min familj, känner till min inställning till organdonation

Om jag skulle komma in på sjukhus i ett sådant tillstånd att det kan bli aktuellt med organdonation är inte det första hälso- och sjukvårdspersonalen letar efter ett donationskort i fysisk eller digital form. Det är heller inte att ta reda på om jag har anmält mig till donationsregistret. Det första man letar efter är min familj, för att de ska få reda på att jag tagits in på sjukhus i ett livshotande tillstånd. Därför är det avgörande, att min familj känner till min inställning till organdonation.

Jag var sakkunnig i en av de statliga utredningar som ledde fram till riksdagens beslut om den nya lagstiftningen. Fokus för oss i utredningen var att säkerställa, att den dödes inställning till organdonation respekteras — att de som vill donera sina organ också ska kunna göra det och att de som inte vill donera sin organ ska respekteras.

Det handlar inte främst om behovet av organ för transplantation. Det handlar heller inte om anhörigas uppfattning om min vilja, när de befinner sig i akut sorg vid en närståendes plötsliga död. Det handlar om patientens autonomi, vad jag vill, om jag skulle dö på ett sådant sätt att organdonation är möjlig.

Det händer att anhöriga i detta akuta skede säger nej till organdonation. Inte som ett uttryck för den avlidnes vilja, utan som ett uttryck för sin egen förtvivlan och sorg över att döden hastigt och oväntat kommit dem inpå livet. Man säger sitt eget nej till döden — inte nej till organdonation som ett uttryck för den avlidnes vilja.

Det är detta som ligger bakom att jag och många med mig efter många års vetenskap och beprövad erfarenhet aktivt medverkat till, att vetorätten avskaffades för anhöriga då den avlidnes vilja är okänd. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att begära av anhöriga vid ett plötsligt och oväntat dödsfall, att de nästan samtidigt som döden inträffat skall kunna reda ut den dödes inställning till organdonation. Ofta har man knappt hunnit förstå vad som har hänt och är fullt upptagen av sin egen akuta sorg. Det är av omsorg om de anhörigas sorg som deras inställning till organdonation tonas ner.

Dessutom är det min erfarenhet vid alla dödsfall, att anhöriga vid närmare eftertanke gör vad som behövs för att den dödes sista vilja skall följas - från i vilken form och på vilket sätt begravningen ska ske till om den avlidne ville eller inte ville donera sina organ. Den enda vilja som kan komma att ifrågasättas vid ett dödsfall är den avlidnes vilja i ett testamente.

Det viktigaste med det nya regelverk för organdonation som nu införs är dock inte, att vetorätten för närstående avskaffas. Det absolut viktigaste med det nya regelverket är att det ger läkare och annan vårdpersonal liksom patienter och deras närstående trygghet och tydlighet, när det gäller vad man kan, vad man bör och vad man får göra med en döende människa och en död människa för att uppfylla viljan att donera sina organ för transplantation.

Daniel Brattgård
Senior sjukhuspräst
Ledamot i styrelsen för MerOrganDonation
Ordförande i Professionella rådet, MOD
Sakkunnig i den statliga utredningen Organdonation - en livsviktig verksamhet
Fd sakkunnig Statens medicinsk-etiska råd