Präster har mer att lära om folktro

Förra året skrev Jonas Lindberg en gästledare om behovet man upptäckt att präster bättre behöver förstå det man kallar modern eller traditionell folktro. De exempel som nämns är framför allt från Island, där man tvingats dra vägar runt platser där naturväsen sägs ha sin boning.

Dessa upplevelser börjar även präster i Sverige möta, där de blivit ombedda att komma hem till människor, därför att de boende upplever en närvaro av något som skapar oro. Det behöver inte vara uttryck för psykisk ohälsa, men det går utanför traditionell gudstro.

Jonas Lindberg påtalar behovet av att präster får prata om detta under prästutbildningen, oavsett om man begränsar det till själavårdande verksamhet eller om man ska ta upp frågan om det handlar om en andlig verklighet.

Jag stödjer detta fullt ut och kan nämna att det här handlar om fenomen som närmar sig de så kallade parapsykologiska fenomen, som är starkt omdebatterade och ifrågasatta, till exempel telepati, healing, nära-döden upplevelser och upplevelser av något som upplevs som andar.

Som Jonas Lindberg påpekar kan det samtal präster skulle behöva under prästutbildningen gälla ett genomtänkt förhållningssätt till dessa fenomen, denna folktro. Men det kan också handla om den klart större och svårare frågan om det handlar om en andlig verklighet.

Oavsett vägval är det viktigt att visa respekt för den tro människor har – den speglar ofta upplevelser människor en gång har haft, och i många fall fortfarande har – till exempel i Norrland bland samer och annan befolkning, på Gotland (di sma undar jordi) med mera. På många ställen finns fortfarande en stark tro på naturväsen och andar av olika slag.

Skulle man sedan ha ambitionen att prata om den större frågan om en andlig verklighet, så är det ju en grundpelare i kristen­domen att faktiskt tro på andar och en andevärld. Å andra ­sidan är det förstås inte, som Jonas Lindberg påpekar, traditionell gudstro, att man ser och upplever andar som denna folktro visar tecken på.

Men faktum är att det finns en hel del forskning kring dessa upplevelser, forskning som tar dessa upplevelser på allvar. Jonas Lindberg nämner rapporter från Island, och faktum är att det finns ovanligt stark tro på dessa upplevelser just på Island, och det är ovanligt många islänningar som säger sig ha dessa upplevelser.

Den kanske största översikten som gjorts av dessa märkliga upplevelser var av islänningen professor Erlendur Haraldsson (som jag känner personligen) i en studie publicerad 1985. Han jämförde data från sex enkäter på Island, i Storbritannien, Sverige, USA och 16 västeuropeiska länder, om såväl tro på, som upplevelser. Olika frågor i olika enkäter gjorde direkta jämförelser mycket svåra, men ett slående resultat var den stora variationen i förekomsten av de olika typerna av upplevelser.

I en annan stor enkät där Haraldsson ingick från 1991 hade man tre frågor om telepati, klärvoajans och kontakt med döda som användes i alla tre länder. Bland de mer än 18 000 svaren i USA och 13 västeuropeiska länder, så var det 60 procent i USA som rapporterade åtminstone en sådan upplevelse, och i Europa hade Norge lägst med 46 procent, den högsta var 60 procent i Italien.

Stöd för att dessa fenomen faktiskt finns publicerades 2018 i en översikt av aktuell forskning av Lundaprofessorn Etzel Cardeña i American Psychologist, flaggskeppet för American Psychological Association (APA).

Jag har stött på dessa fenomen, dessa upplevelser, och också denna forskning i mer än 30 år och helt nyligen doktorerat i ämnet psykologi på ämnet tvillingtelepati. Vilken ambition man än väljer att ha är jag beredd att bidra i samtal som präster skulle vilja ha i prästutbildningen.

Dr Göran Brusewitz
Gröna Kristna i Nacka 
Ordförande i Sällskapet för ­Parapsykologisk Forskning