Var finns rättsskyddet för blivande präster?

Prästbristen i Svenska kyrkan blir allt större. Trots denna brist försvårar Svenska kyrkan för folk att bli präster. Svenska kyrkan har gått så långt att man inte ens erbjuder rättsskydd för sina blivande präster. 

Jag skrev följande i en tidigare artikel, ”Svenska kyrkan och de sårbara teologistudenterna” (KT, 3 maj 2023): ”Om du inte lyckas bli antagen som prästkandidat av biskopen vid en antagningskonferens måste du vänta i hela fem år innan du kan söka på nytt. Det är hårda bud då du har förmodligen redan investerat flera år på din teologiutbildning. Vågar du fortsätta på din utbildning om du har fått avslag?”

Man kan fråga sig varför aspirerande präster inte går på antagningskonferens innan de påbörjar sina långvariga studier? Reglerna säger att innan man får gå på en antagningskonferens måste man ha en församlingsförankring på minst två år (i praktiken mycket längre). Den som har prästplaner resonerar kanske på följande sätt: jag må inte ha församlingsförankringen (ännu) men jag fixar den akademiska utbildningen under tiden. Sedan kan det uppstå ”komplikationer” i form av flytt till en annan ort och församling: då måste man påbörja sin tvååriga församlingsförankring från noll. (Systemet uppmuntrar inte mobilitet.) Med andra ord, många blivande präster går på antagningskonferens när de är redan långt framme i sina akademiska studier på grund av regeln om församlingsförankring.

Låt oss se på denna problematik i ljuset av en ny utredning som Svenska kyrkan har gjort. Kyrkostyrelsen initierade 8 juni 2020 en ensamutredning om Svenska kyrkans prästutbildning, och generalsekreteraren utsåg 20 augusti 2022, Björn Vikström, professor vid Åbo Akademi, till ensamutredare. Utredningen resulterade i ett dokument vid namn: ”Vi måste nötas mot varandra – Utredning av Svenska kyrkans prästutbildning” (Svenska kyrkans utredningar 2022:1). 

Jag citerar två paragrafer från sidan 37 där professor Vikström kommenterar antagningsprocessen:

”Alla stift ansåg att kommunikationen mellan stiften i nuläget fungerar bra då det handlar om kandidater som vill byta stift i samband med ordinationen. I samtal med stiftsrekryterarna har det framkommit att stödet till dem som fått ett nej efter antagningskonferensen ofta försvåras av att dessa i sin besvikelse drar sig undan. Samtidigt underströks från många håll att målet bör vara att biskopens besked är så entydigt som möjligt. Antagningskriterierna ska vara de samma varje gång, och inte styras av fluktuerande rekryteringsbehov.

En fråga som ensamutredaren vill aktualisera utan att föra fram i form av ett konkret förslag är huruvida det med tanke på studenternas rättsskydd borde vara möjligt för dem som fått nej i ett stift att anhålla om att bli antagen i ett annat stift. Nackdelen med en sådan lösning är att biskopar och stift spelas ut mot varandra, men å andra sidan torde det vara så, att vissa kandidater passar bättre in i vissa stift än i andra. En fördel med en sådan lösning skulle vara att antagningsprocessen skulle avdramatiseras, eftersom studenterna skulle ha en ’andra chans’ som utväg. Principen om att sökande som fått nej kan söka på nytt om fem år skulle inte behöva ändras på grund av detta.”     

I privat korrespondens med undertecknad har professor Vikström förtydligat den sista meningen: ”Möjligheten att söka i ett annat stift skulle finnas, ny ansökan till samma stift skulle ha kvar fem års gränsen.” Undertecknad håller med professor Vikström att blivande präster ska erbjudas en andra chans i ett annat stift.

Jag hör ofta från dem som försvarar det nuvarande systemet, dvs. systemet där teologistudenten måste vänta i fem år innan man kan söka på nytt, att de hyser ”tilltro till systemet.”

Jag för min del hyser inte någon som helst tilltro till systemet därför att det är så godtyckligt; i min artikel ”Svenska kyrkan och de sårbara teologistudenterna” nämnde jag bristande personkemi mellan den sökande och biskopen som en möjlig orsak till att man får avslag. Biskopen behöver inte redogöra (i skriftlig form) några skäl för avslaget.

Biskoparna borde lyssna på professor Vikström för vilken kyrkostyrelsen har fullt förtroende. Varför hörsammar inte biskoparna honom när han föreslår att ”studenterna skulle ha en ’andra chans’ som utväg”?

Varför tillåter biskoparna det nuvarande systemet utan rättskydd? Varför säger ingen ifrån?

Kalle Lundahl