SVT:s satir borde få Svenska kyrkan att tänka till om Israel

När satirprogrammet ”Svenska Nyheter” granskar Svenska Kyrkan sjunger kyrkokören ”Död åt Israel”. Det borde få varningsklockorna att ringa i Kyrkans Hus. Jag vill vädja till ansvariga i kyrkan att fundera på hur de agerar och uttrycker sig om Israel.

DN hade 13/4 en artikel om inslaget i SVT:s satirprogram ”Svenska Nyheter”. Det presenterade Svenska Kyrkan som vänstervriden och extremt inkluderande. Även Kyrkans Tidning har tidigare skrivit om programmet. Olika perspektiv på den eventuella relevansen av dessa två kännetecken presenterades i DN-artikeln. Men satirprogrammet presenterad tre kännetecken. Jag tycker att det vore angeläget med en debatt även om det tredje kännetecknet på Svenska Kyrkan som ”Svenska Nyheter” ansåg sig ha funnit. Att hata Israel. Den kyrkokör som framträdde i inslaget sjöng en sång just på detta tema (se bild).

Oavsett om det finns någon relevans eller inte i påståendet borde det föranleda reflektioner. Hur kan det komma sig att när några manusförfattare googlar och på andra sätt undersöker kyrkans agerande och kommunikation finner de politisk vänstervridning, bred inkludering av olika grupper och hat mot den judiska staten som utmärkande? De två första kännetecknen kan oavsett om det är korrekt eller inte uppfattas positivt eller negativt som framgår av DN:s artikel. Hat mot Israel som ett utmärkande drag för Svenska Kyrkan kan däremot rimligen bara anses problematiskt.

Jag utgår inledningsvis från att det är fel i sak, dvs Israelhat är inte en avsiktlig inriktning på kyrkans arbete eller kommunikation. Det är dock lätt att spåra vad manusförfattarna fann när de googlade och som inspirerade till inslaget. Hur vissa företrädare och vissa verksamheter kopplade till kyrkan agerar och uttrycker sig. Det som sägs behöver inte vara fel, men det finns en obalanserad ensidighet i det som sägs och görs kombinerat med en markant negativ överfokuseringen på Israel. Det skapar ett intryck av att här finns något som kyrkan ogillar – den judiska staten. Jag menar att det är möjligt att sakligt kritisera Israel för den som vill det, utan att göra det på ett sätt som ger detta intryck.

För oss som är engagerade medlemmar i Svenska Kyrkan är det samtidigt uppenbart att här finns en djup klyfta mellan kyrkans medlemmar och präster kontra tjänstemannaorganisationen i Kyrkans Hus. Tusentals medlemmar i kyrkan kommer i år besöka Israel, många på gruppresor med präster som reseledare. I sociala medier kan man följa deras hyllningar till landet när de kommer hem. Majoriteten av de ledande proisraeliska organisationerna i Sverige har präster på ledande positioner och består till största delen av medlemmar i kyrkan. Många av dessa känner ett främlingskap inför det agerande som drivs från Kyrkans Hus i Uppsala.

Värre är det förstås om det som ”Svenska Nyheter” fångat upp har någon relevans. Det skulle naturligtvis vara fullständigt skandalöst om kyrkan avsiktligt bestämt att det enda lilla judiska landet i världen är den utrikespolitiska huvudfienden. Mellanösterns överlägset bästa land när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Landet där prideparader går med polisskydd medan det är dödsstraff för homosexuella handlingar i grannländer. Det enda landet i regionen där kristna och judar blir fler istället för att utsättas för etnisk rensning. Landet där kvinnors rättigheter befinner sig skyhögt över nivån i övriga mellanöstern. Israel är garantin för att antisemitismens fasansfulla konsekvenser aldrig kan upprepas. Landet som vårdar de kristna pilgrimsmålen och tar emot miljoner kristna besökare varje år.

Jag skulle uppskatta om kyrkan själv tog initiativet till en utvärdering och översyn av hur den agerar och uttrycker sig om Israel. Kan det vara så att extrema politiska värderingar hos vissa personer genom en svag intern styrning och kontroll kommit att utvecklas till kyrkans politik? Vilka instruktioner har egentligen den utsända personalen? Utbildas eller indoktrineras personer som ska arbeta i mellanöstern? Vilka politiska åsikter förväntas en person ha för att komma i fråga för uppdrag i kyrkan med koppling till Israel? Är det inte ett rimligt krav att uttalanden om Israel alltid görs så att de inte riskerar vara problematiska utifrån de internationellt antagna kriterierna på antisemitism? Är det verkligen möjligt att kyrkans egna ansvariga och kommunikatörer inte förmår se vilket intryck de skapar kring kyrkans inställning till Israel?

Ett lågt satt mål är att satirprogram i SVT om några år inte ska finna ”Död åt Israel” som ett av kyrkans framträdande budskap.

Ulf Perbo
Nätverksledare södra Stockholm för Israelvänner i Svenska Kyrkan