Uppoffring och omställning förväntas av oss alla

Har vi förstått att vi är de mest gynnade människor som världen någonsin skådat? I varje fall de av oss som lever på norra halvklotet. Vad betyder det för hur vi förhåller oss till klimatförändringarna? Vad betyder det för kyrkans liv och förkunnelse?

Just nu (på 2020-talet) håller vi andan i en pandemi som vi inte till fullo inser omfattningen av. Den goda nyheten är att ett vaccin kan finnas inom ett halvår. Varför skulle inte ett sådant vaccin snart stå oss till buds? Vi har fått se hur andra hot mot våra liv avvärjts: smittkoppor, tuberkulos, malaria, asiaten och flera andra av mänsklighetens gissel.

Känner vi tacksamhet för dessa framsteg? Kanske har vi, några få av mänsklighetens generationer, tagit allt detta för givet. Skyddade mot sjukdom och bråd död har vi levt liv som inga föregående generationer ens kunnat drömma om. Få av oss hotas av daglig svält. Vi har levt i samhällen där de mänskliga rättigheterna, som vi i demokratisk anda ställt upp, skyddat oss och gett oss rika liv. Vi har haft tillgång till yttrandefrihet, till rätten och möjligheten att resa och då lära känna andra människors sätt att leva och tänka.

Önskar vi inte sådana liv för kommande generationer? Jo, fattas bara!                                           

Glöm det! Och du vet varför det inte kommer att bli så. Klimatförändringarna. Inom de närmaste årtiondena kommer tre miljarder (!) människor att vara på flykt undan höjda havsvattennivåer,  svält och sjukdomar. Och detta om vi inte förmår hejda atmosfärens och havens temperaturhöjning och överexploatering av jordens tillgångar.

Under de år som två generationer levt har allt större mängder växthusgaser släppts ut. Därför blir atmosfären varmare, liksom haven som tar upp luftens värme. Vi är på väg mot en kritisk gräns. Vi borde inte tillåta att atmosfärens temperatur höjs ytterligare. Under inga omständigheter mer än 1,5 grader. Över den nivån förutsäger erkänt god vetenskap att klimatet löper amok. Jorden blir allt svårare att leva på.

Våra barns och barnbarns framtid är verkligen hotad. Kan vi förmå oss att göra radikala insatser för att deras liv ska bli värda att leva? Får klimatförändringarna oss att ändra vår livsstil? Kan vi samla oss till beslut och åtgärder som leder till en radikal minskning av mängden växthusgaser i atmosfären? Till en minskning av förbrukningen av naturgivna resurser?

Billy Larsson, fil dr i psykologi, författare till ”Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid: Det etiska alternativet”, gör oss uppmärksam på att uppoffringar krävs av oss. Uppoffringar, det är vad våra barn och barnbarn förväntar sig av oss.       

Kristenheten/kyrkan/församlingen/ har och kan ta på sig ledartröjan då resan mot en hållbar livsstil nu börjar. Det kräver ett uppvaknande, en bred väckelse, en omvändelse från egot och självupptagenheten till att söka sig in mot liv i Jesu efterföljd. En verklig omställning! Vi har andra livsvärden med vilka vi kan att ersätta konsumtionsslöseriet. Men det kräver sinnesändring, uppoffringar och omställning. Det fordrar god vilja och kunskap. Kyrkans redskap är gudstjänsten, det talade ordet, förbönen, diakonin, alla de många formerna för tjänst och liv.                          

Kyrkan, livet i Kristus, våra församlingar har alternativa värden att leva av och leva ut. Livets glädje beror på annat än den materiella standard, som vi ägnar så mycket omsorg.

Det är inte den som, på sin dödsbädd, har mest att blicka ut över och räkna in, som är den mest tillfredsställda människan. Kyrkans folk har en uppgift att visa på det.

Det är i den övertygelsen vi måste börja då den nya tiden, uppoffringarnas tid, nu tar sin början.

Gustav Josefsson,
Vårberg