Vad står på spel i den judisk-kristna dialogen?

Den som har följt det senaste halvårets debatt i Kyrkans Tidning om Svenska teologiska institutets (STI) inriktning undrar säkert vad det är som står på spel. Å ena sidan finner vi personer som, mig veterligen, aldrig har engagerat sig i dialogen mellan judar och kristna, och som i text efter text försäkrar att allt står väl till vid STI, och att Svenska kyrkan i sin verksamhet prioriterar den judisk-kristna dialogen; å andra sidan återfinns personer som i åratal har varit aktiva i denna interreligiösa dialog, och som uttrycker djup oro över den senaste tidens utveckling. Vad är det som står på spel?

Enligt min mening ska huvudinriktningen för STI:s arbete vara att självkritiskt försöka besvara frågan hur det kan komma sig att antisemitismen har frodats i de delar av världen där den kristna trostraditionen har varit särskilt inflytelserik. Det fanns en tid när många hävdade att det är de faktiska konflikterna och konfrontationerna under antiken mellan judar och kristna som är förklaringen till kristen antijudisk förkunnelse. De som hör till denna skola menar alltså att det framför allt är socio-historiska orsaker till att kristna författare skriver antijudiska texter. Denna modell är problematisk, eftersom den tycks ta för givet att det alltid finns en historisk anledning till förekomsten av antisemitism. Men i såväl historia som nutid möter vi judehat även i olika sammanhang där det inte finns någon judenhet. Den första förklaringen kan därför bara hjälpa oss att förstå begränsade delar av antisemitismens framväxt och spridning.

Den andra modellen – som vi kan kalla den ideologiska förklaringsmodellen – kompletterar och korrigerar därför den första. Denna andra modell påpekar att det är när gapet mellan judendom och kristendom ökar – när kristendomen i kristnas egna och andras ögon blir en annan religion än judendomen – som kristna börjar författa antijudiska texter. Samtidigt som avståndet mellan de två trostraditionerna ökar förblir judendomen retoriskt ständigt inom räckhåll eftersom den kristna kyrkan gör judarnas heliga skrifter (Tanakh, det vill säga, Torah, profeterna och skrifterna) till sina egna när de kallas ”Gamla testamentet”. Den judiska traditionen blir därmed den evigt Andre i kristen tro och tradition. Enligt min mening är det sålunda i högre grad ett retoriskt behov än historiska orsaker som hjälper oss förstå antisemitismens framväxt i den kristna trostraditionen. Hur gestaltas då denna retorik?

I såväl historia som nutid möter vi judehat även i olika sammanhang där det inte finns någon judenhet.

I min bok Bibeltolkningens bakgator refererar jag till tre tolkningsmodeller, i vilka kristna framställningar av judendomen kan beskrivas med hjälp av tre nyckelord: (a) Den är syndabock, vilket innebär att den judiska traditionen får klä skott för det negativa och destruktiva, exempelvis i tolkningen av bibeltexter. Det som uppskattas i texterna är kristet; ”judiskt” blir det som är svårt att ta till sig.

(b) Det andra nyckelordet är att judendomen framställs som kristendomens motsats. Ett exempel på denna antitetiska teologi är att judendomen beskrivs som en hämndlysten religion (ofta med hänvisning till utsagan ”Öga för öga, tand för tand”, utan att judiska tolkningar av detta bibelord beaktas), och därmed uppfattas som motsatsen till kristen tro som i stället framställs som ”kärlekens religion”.

(c) Det tredje nyckelordet är att judendomen beskrivs som ett förstadium. Judisk tro uppfattas i denna ersättningsteologi som en historisk, etisk och teologisk prolog till kristendomen.

Dessa tre tolkningsmodeller – syndabock, motsats och förstadium – återfinns i olika hög grad och i olika former i samtliga kristna traditioner: Katolska, reformerade, ortodoxa och orientaliska kristna har det gemensamt att de alla har hävdat att Nya testamentet är bättre än Gamla testamentet, att det nya förbundet är bättre än det förra förbundet, och att kristendomen därmed är bättre än judendomen.

Det finns sålunda en latent antijudiskhet i de flesta kristnas förhållningssätt till judendom och judenhet. Det är därför kristna behöver självkritiskt reflektera över förhållandet till den judiska traditionen. Ett uttryck för detta är det av kyrkomötet år 2001 antagna samtalsdokumentet Guds vägar. Samtidigt måste det understrykas att arbetet med att implementera det dokumentet knappast ens har påbörjats. Dessutom finns det många väsentliga frågor som inte behandlas i den texten. Mycket återstår alltså att göra.

Vi är många som menar att STI ska vara den plats där Svenska kyrkan utvecklar en kristen teologi som bygger på respekt för den judiska traditionen. Så är det tyvärr inte längre. Det är om detta den pågående diskussionen i Kyrkans Tidning egentligen handlar.

Jesper Svartvik
stiftsteolog Karlstads stift