Varför svarar inte ärkebiskopen?

Kyrkans ledning verkar fortsätta att undvika att ta itu med allvarliga frågor genom att sticka huvudet i sanden, trots både intern och extern kritik. Trots uppmaningar från bland andra Kyrkans tidnings tidigare ledarskribent Jonas Eek, har ingen granskning inletts av det destruktiva samarbetet med islamistiska organisationer.

Under senare tid infann sig en viss optimism när ärkebiskopen Martin Modéus i Kyrkans tidning framhöll  att kritik alltid är en gåva. Detta skedde i samband med debatten om Ibn Rushds stoppade bidrag från Folkbildningsrådet. Dock undvek ärkebiskopen att ge ett tydligt svar om framtida samarbeten med Ibn Rushd och visade ingen vilja att granska organisationen. I en artikel i Expressen påpekade ärkebiskopen också att det råder en utbredd okunskap om religion och tro i samhället. Detta tolkades av mig och andra som en öppenhet för självrannsakan och en vilja att lära av tidigare misstag.

Det nya, mer reflekterande tonläget hos kyrkans ledning uppfattade jag som konstruktivt och potentiellt banbrytande. Inspirerad av denna förändring skrev jag ett öppet brev till ärkebiskopen där jag uttryckte mitt stöd för hans initiativ att öka kunskapen om islam som religion och islamism som politisk ideologi. Tidigare hade jag mött hinder när jag försökte framföra mina åsikter om Svenska kyrkans samarbeten med islamistiska organisationer, bland annat vid ett föredrag i Färingsö församling.

Uppmuntrad av denna förändrade attityd skickade jag också en kopia av min avhandling till ärkebiskopen tillsammans med det öppna brevet. I brevet redogör jag för de felsteg som nyckelpersoner inom kyrkan har tagit i interreligiösa relationer. Brevet spreds flitigt på sociala medier och publicerades även i en tidning. Jag uttryckte förhoppningar om att få samtala med ärkebiskopen om avhandlingens innehåll. Widar Andersson kommenterade mitt initiativ på Folkbladets ledarsida och beskrev ärkebiskopen som en seriös person med potential  att föra en meningsfull dialog.

Vid kyrkomötet i Uppsala hoppades jag få en reaktion på mitt brev, men ärkebiskopen undvek att tala med mig. När jag insisterade på ett samtal svarade han kort att han inte hade tid. Sedan dess har jag inte hört något från ärkebiskopen, och Widar Anderssons uppmaning verkar inte ha fått någon effekt. Svenska kyrkans ledning fortsätter att vara tyst. Ingen granskning har inletts, och samarbetet med islamistiska nätverk fortsätter som om inget har hänt. 

Här är tre exempel på samarbeten som bör ifrågasättas: 

1. I Stockholm fortsätter Svenska kyrkan sitt samarbete med Islamiska förbundet. Stockholms biskop, Andreas Holmberg, har gett legitimitet åt och normaliserat förbundets representanter, inklusive dess ordförande Mahmoud Khalfi, i bland annat ett dialogprojekt. 
2. I Göteborg ser Svenska kyrkans företrädare Henrik Frykberg och Emanuel Furbacken inga problem med Göteborgsmoskén, som flera gånger har kritiserats för sin syn på kvinnor. Detta enligt en debattartikel i GP om användning av det som tidigare var Hammarkullens kyrka. 
3. Linköpings biskop Marika Markovits och Maria Kjellsdotter Rydinger, interreligiös handläggare på kyrkokansliet i Svenska kyrkan, ger legitimitet genom att ingå i en organisation som leds av Helena Hummasten, tidigare ordförande för Sveriges muslimska råd. Rådet ingår i Islamiska förbundets nätverk och har drivit frågan om särlagstiftning för muslimer enligt sharia i decennier.

Under kyrkomötet i december samtalade jag med de ansvariga för dialog med muslimer i Svenska kyrkan. Ingen av dem hade läst min avhandling, trots den hårda kritiken som framförts. Kyrkans tidnings förslag om en utredning bör tas på allvar. Det är hög tid att kyrkans ledning tar ansvar och inleder en transparent och oberoende granskning av dessa samarbeten. Annars riskerar Svenska kyrkan att förlora sin trovärdighet och sitt förtroende hos både sina medlemmar och samhället i stort.

Sameh Egyptson 
Teol. dr, i Interreligiösa relationer