Vart tog Guds vägar vägen?

• ”Fariséerna var hycklare som bara brydde sig om det yttre, men vi kristna vet att det är insidan som är det viktiga.”

• ”Den gammaltestamentliga etiken är hämndlysten, men Jesus förkunnade den gränslösa och villkorslösa kärlekens religion.”

• ”Judarna trodde att det bara var gärningarna som var viktiga, men vi kristna förkunnar att det är Guds nåd som är det avgörande.”

• ”Judarna på Jesu tid trodde på en straffande och grym gud, men Jesus visade att Gud är som en himmelsk förälder.”

Har du hört dessa – eller liknande – tankegångar på sistone? Sådana utsagor ger intrycket att Jesu viktigaste uppgift var att korrigera judiska missuppfattningar; att kristendomens huvudärende är att vända sig mot judisk tro och judiskt liv. Men så är det ju inte. I de äldsta källorna – de fyra evangelierna i Nya testamentet – tecknas bilden av en person som levde hela sitt liv i den judiska traditionen: det var de judiska högtiderna som han firade, det var de judiska heliga texterna som han utlade i sin undervisning, det var de judiska bönerna som han bad, och det var i judiska gudstjänstrum som han regelbundet firade gudstjänst.

Och ändå fortsätter kristna att tala och skriva nedsättande om judisk tro. Nyligen publicerade den italienske historikern Gadi Luzzato Voghera en artikel. Han hade – ännu en gång – läst en kristen betraktelse om att judiska seder och bruk är föråldrade, och han utbrast i sin text: ”Hur länge ska vi [judar] behöva lyssna till och läsa om kristna predikanter som fördömer fariséerna … [och som beskriver] judiska religiösa sedvänjor … som föråldrade och gamla, ett arv som är … ogiltigt, om inte värdelöst?”

Det har nu gått tjugo år sedan samtalsdokumentet Guds vägar antogs av kyrkomötet. I det dokumentet uttalade sig för första gången Svenska kyrkan om relationen till den judiska traditionen. Vi är många som då hoppades på förnyade och fördjupade samtal inom Svenska kyrkan. Men Guds vägar har inte fått det inflytande som vi hoppades att det skulle få. Vi skriver denna artikel därför att vi vill att dokumentet ska bli mer känt, mer diskuterat och mer integrerat i undervisning och fortbildning.

Det finns flera viktiga ställningstaganden i Guds vägar. Vi vill nu särskilt betona följande tre avsnitt:

• Guds vägar fastslår i inledningen att ”Guds förbund med det judiska folket äger fortsatt giltighet.” Det står även att ”Det är principiellt knappast möjligt att ställa dessa förbund [med judar och kristna] mot varandra eller förklara ett av dem upphävt vid en viss tidpunkt i historien. Ju mer vi ser förbunden som manifestationer av Guds väsen och vilja, desto svårare blir det att ogiltigförklara ett historiskt uttryck för hans gemenskapsvilja till förmån för ett annat.” Detta betyder att vi inte kan tala om judisk tro enbart i imperfekt, utan ofta och gärna tala om judisk tro som en levande religiös tradition idag.

• Dokumentet citerar ett uttalande från 1995 som gjordes av biskopsmötet med anledning av femtioårsdagen av befrielsen av Auschwitz den 27 januari 1945: ”I vår kyrka vill vi arbeta för att få bort sådant som kan tolkas som antisemitism eller förakt för det judiska folket och försvara dess rätt till sin historia, sin tro och sina seder.” Detta betyder att vi inser att kristna i hög grad har bidragit till antisemitism genom ”föraktets förkunnelse”, för att använda Jules Isaacs kända uttryck (franska: l’enseignement du mépris).

• Guds vägar citerar även ett avsnitt ur en deklaration från Lutherska världsförbundets möte med The International Jewish Committee for Interreligious Consultations i Sigtuna 1983: ”Vi lutheraner har fått vårt namn och mycket i vår förståelse av den kristna tron från Martin Luther. Vi kan dock inte acceptera eller skriva under på de våldsamma attacker som reformatorn gjorde på judarna.” Detta betyder att vi i den lutherska traditionen i särskilt hög grad behöver vara vaksamma i fråga om antisemitism. Det handlar inte bara om att känna till att Luther författade några av de grövsta angreppen på judar. Även vårt antitetiska förhållningssätt behöver självkritiskt granskas: framgår det när vi talar om lag och evangelium att Torah (som vi ofta översätter med ”lag”) är ett positivt begrepp och utgör centrum i judisk tro (faktiskt jämförbart med ”evangelium” för kristna)?

Det judiska folket har nyligen firat sitt nyår. I samband med den högtiden framförs nyårshälsningen shanah tovah u-metuqah (”ett gott och sött år”)! Nyårsdagen följs av tio dagar fram till Försoningsdagen. De kallas jamim noraim (”dagar av vördnad”) och ägnas åt eftertanke och självkritisk reflektion. Vår önskan med denna artikel är att även vi kristna ägnar oss – tjugo år efter Guds vägar – åt ”dagar av vördnad”, och att vi då särskilt tänker på hur vi uttrycker oss om judenhet och judendom. 

Till det judiska folket vill vi alltså säga: shanah tovah u-metuqah! Och till alla i Svenska kyrkan: Låt det teologiska samtalet om Guds vägar nu börja på allvar – bättre tjugo år för sent än aldrig!

Åke Bonnier, biskop i Skara stift

Mikael Mogren, biskop i Västerås stift

Sören Dalevi, biskop i Karlstads stift

Jesper Svartvik, gästprofessor vid Boston college