Vi kan minska djurs lidande och verka för större hållbarhet

Djur är kännande medvarelser och har rätt att leva ett liv som ger dem möjlighet att få utlopp för sitt naturliga beteende. Så är inte fallet för de flesta djur som hålls instängda i fabrikslikande lokaler där de under kort tid föds upp för att bli mat till människor. Detta utnyttjande av djur behöver ifrågasättas utifrån såväl etiska som teologiska principer.

Att människan har rätt att föda upp djur till att bli mat förespråkas utifrån att djur är lägre stående varelser och att människan står högst i hierarkin. Denna rangordning motiveras i kyrkan av att Gud skapat människan till sin avbild och har givit makt till människan att härska över djur­en. Men om människan är Guds avbild och ska företräda Gud på jorden behöver makten utövas på ett sätt som liknar Guds sätt att utöva makt.

I Bibeln kan vi läsa att Gud har omsorg om hela sin skapelse. ”Herren är god mot alla, barmhärtig mot allt han skapat” (Psalm 145:9). När Gud skapar människan och ger människan makt ger Gud människan en helt växtbaserad kost att äta (1 Mos 1:27-30). Det är först efter syndafloden som människan får tillåtelse att äta djur (1 Mos 9:3). Motivet är alltså inte att det tillhör människans gudslikhet att äta djur utan att det är en konsekvens av brustna relationer. När Gud blir människa i Jesus Kristus förtydligas hur Guds makt utövas. Det är kärlekens och tjänandes makt (Lukas 22:24–27, Fil 2:4–6).

I Sverige slaktas två och en halv miljon grisar varje år. 98 procent av alla grisar får aldrig se dagens ljus eller böka i marken utan står inlåsta i bås med betonggolv. Grisarna får leva i genomsnitt sex månader med en stark tillväxt som innebär stort lidande för grisarna. Grisarna transporteras under stressande förhållanden till slakt. Framme vid slakteriet förs grisarna ned i schakt där de bedövas av koldioxid vilket är kraftigt ångestframkallande. Avdomnade får de halsen avskuren och hängs upp så att blodet kan pumpas ut.

På likande sätt hålls kycklingar och andra djur instängda i ­fabriksliknade lokaler. Men djur är kännande varelser och deras lidande är på intet sätt mindre än människans lidande. Att människan har förmåga till medvetet rationellt tänkande är en förmåga som kan sägas skilja människan från djur. Men vad gäller upp­levelsen av smärta kan det snarare minska eller göra lidande mer uthärdligt om du kan förstå varför du lider.

Andrew Linzey, professor i teologi och ledare för Oxford Centre for Animal Ethics, skriver i boken Why animals suffering matters (Oxford University Press 2009), att djurs lidande är lika hemskt som människors lidande. Smärtan kan upplevas olika i olika ­situationer, beroende på graden av förmåga att förstå situationen. Men lidandet är lika påtagligt vare sig det är djur eller människor som drabbas.

Vår tid brukar benämnas som antropocentrisk. Hur vi uppfattar och förstår tillvaron utgår från att människan står i cent­rum. Även i kyrkan läser vi och tolkar Bibeln utifrån ett antropocentriskt perspektiv. Att vidga perspektivet och se helheten är nödvändigt.

I denna debattartikel är det djurens lidande som jag vill lyfta fram. Människans framfart får också många andra konsekvenser för livsmedelsproduktion och hungerproblematiken i världen. De rika ländernas konsumtion av kött och mejeriprodukter ­kräver i dag drygt 80 procent av vår ­planets odlingsbara mark. Vi kan också nämna utsläpp av växt­husgaser till följd av animalisk livsmedelsproduktion och negativa effekter på människors hälsa.

Den centrala frågan är hur vi människor tänker och uppfattar oss själva i förhållande till andra levande varelser. Det är vår självbild som avgör vårt handlande.

Vi kan som enskilda kristna och kyrka minska djurs lidande och verka för en mer hållbar utveckling genom att välja veganska livsmedel. Vi kan även forma etiska riktlinjer för investering av kyrkans tillgångar som stärker växtbaserat jordbruk i stället för animalisk produktion.

Inför julen blir det särskilt viktigt begrunda hur Gud kommer till oss i ett litet barn vars enda makt är att väcka vår kärlek till liv.

Jennie Högberg
präst