Vi saknar ett etiskt ledarskap under pandemin

Som ett svar på hur Svenska kyrkan bör agera i relation till den nya 8-personersregeln kom biskopsmötets uttalande häromdagen. Budskapet är: ”Fira gudstjänst på de sätt som är möjliga.”

Men vad innebär det att något ”är möjligt”? Den brännande frågan för kristna är ju teologiskt sett inte vad vi ”får” utan vad vi ”bör” göra. Det som saknats hittills under pandemin saknas alltjämt: Ett etiskt ledarskap.

Ingenstans i biskoparnas uttalande nämns till exempel att liv och hälsa måste gå först.

I intervju med ärkebiskop Antje Jackelén (publicerad på Kyrkans tidnings hemsida 2020-11-18) blir denna frånvaro av etiskt perspektiv ytterligare förstärkt. Ärkebiskopen konstaterar: ”Under en kris är det särskilt viktigt att ha tillgång till riterna vid livets stora händelser” och förklarar att ”arbete pågår” för att få utöka antalet närvarande vid begravningar. På kvällen kommer ett uttalande om att Svenska kyrkan ber regeringen att öka gränsen från åtta till tjugo. I ljuset av att minst en så kallad superspridarhändelse i Stockholm i pandemins början skedde just i samband med begravning, får det betraktas som ett närmast okänsligt förslag.

Absolut, det är viktigt med ritualer, men de går inte före värnandet av människors liv och hälsa.

Att ställa in kyrkliga handlingar i den här situationen är inte att betrakta som ett nödvändigt ont. Det är tvärtom ett starkt positivt ställningstagande för människors levda kroppar och relationer, att livet är värt att värna, även om det innebär att annat måste avstås.

Jag vill poängtera att min kritik här inte generellt rör församlingarnas arbete. Efter det jag känner till så har det sjudit i församlingar runt om i Sverige på kreativa och nyskapande sätt fira gudstjänst och ställa upp för församlingsbor.

Det jag saknar är etiskt ledarskap från Svenska kyrkan på nationell nivå, för där är vi också kyrka.

Ärkebiskopen även säger i intervjun: ”Det är en svår situation, men vi måste vilja bidra till att smittspridningen hejdas.” Men det är inte en rättvisande beskrivning av det budskap Svenska kyrkan nationellt ger ut.

Det är i nuläget ett stort samhällsproblem att människor tröttnat på restriktioner, och Svenska kyrkan, med över hälften av Sveriges befolkning som medlemmar, hade kunnat spela en viktig roll som samhällspådrivande kraft för stoltheten och styrkan i att låta värnandet av andra människors liv gå före egna behov här och nu. Men den möjligheten har helt förbisetts.

Att efter 6000 döda och mitt i en andra våg fortsätta att vägra att ställa upp på att ställa in och tvärtom ägna kraft åt att förhandla sig till fler deltagare vid kyrkliga handlingar än vad medicinsk expertis anser vara försvarbart: Det är etiskt tveksamt. Ja: Människor har behov av fysiska riter, samtal, möten. Men inget av detta bär någon mening om man är död. Åtminstone inte i detta liv. Och vår uppgift som kristna gäller även livet här och nu.

Anna Morvall,
prästkandidat för Stockholms stift