Vi ska snart bli präster, men vet fortfarande inte vad pastoralteologi är

Teologen Ola Sigurdson utrycker i en krönika i Kyrkans Tidning en oro för hur Svenska kyrkan alltmer har kommit att förlora sitt naturliga engagemang för teologin. Vi tror att en del av denna ambivalens gentemot akademisk teologi har att göra med ett underreflekterat förhållningssätt till vad som brukar kallas pastoralteologi.

För oss har detta aktualiserats under vår utbildning till präster i Svenska kyrkan. Vi har lärt oss att pastoralteologi är expertisen för Svenska kyrkans utbildningsinstitut (Skui) och handlar om yrkesrelaterad kunskap som ska tillämpas i ett pastoralt sammanhang. Pastoralteologi ställs i kontrast till den akademiska teologin vilken är expertisen för universitetet.

Vi menar att det finns all anledning att inte nöja sig med en så enkel uppdelning utan istället fördjupa vad pastoralteologi innehåller och innebär. Är det nödvändigt att ställa pastoralteologi i kontrast till akademisk teologi och i så fall på vilka grunder? Eftersom vi har svårt att ge en klar definition, reflekterar vi här utifrån vår egna upplevelse av hur pastoralteologi framställs.

Ett sätt att se på pastoralteologin är att förstå den som ett särskilt förhållningssätt, en flexibilitet och "fingertoppskänsla" i arbetet i församling. I sådana fall finns risken att pastoralteologin byggs på otransparenta premisser, otydlig teologisk grund och framförallt grundar sig i tycke och magkänsla. Ett gott omdöme är förstås viktigt i mötet med människor, men svårt att förstå som ett, vid sidan av akademisk teologi, självständigt område om inte premisserna är klara.

Ett annat sätt att se på pastoralteologin skulle kunna vara att modifiera definitionen något och snarare förstå pastoralteologi som reflektionen över hur människor påverkas av teologiska utsagor. Då blir istället problemet att åtskillnaden gentemot akademisk teologi blir svårt att upprätthålla, eftersom också den i allra högsta grad undersöker, prövar och konstruerar teologi (bland annat) utifrån dess konsekvenser. I religionsfilosofin har vi lärt oss använda konsekvensprövning som en del av uppgiften att pröva argument. I exegetik har vi lärt oss att reflektera över hur människor läser och tolkar texter och vilka konsekvenser det får. I systematisk teologi har vi lärt oss hur gudsbilder, praktiker och gudstjänstordningar påverkar människor negativt eller positivt. Den teologi som bedrivs vid universiteten är med denna förståelse pastoralteologisk då den intresserar sig för såväl teori som praktik, såväl historiska förklaringar som konsekvenser för människor.

Ett tredje sätt att förstå pastoralteologi är att se det som ett område där flera ämnen, som annars inte studeras, ingår. Exempel på sådana kan vara själavård eller ledarskap. Även då blir det dock svårt att göra en skarp åtskillnad mellan pastoralteologi och akademisk teologi, framförallt eftersom sådana ämnen också ryms inom ramen för universitetskurser. Då blir vi kanske snarare tvungna att fråga oss om det bör vara obligatoriskt för blivande präster att läsa kurser som själavård och ledarskap inom ramen för sin universitetsexamen.

Slutligen kan ett fjärde alternativ vara att förstå pastoralteologi som ett uteslutande praktiskt ämne, där den blivande prästen till exempel övar sig i handrörelser, att hålla dopbarn, att skära upp en lämplig bit smörgåstårta eller att planera konfirmandarbete. I vår mening är detta det bästa sättet att förstå pastoralteologi eftersom den då blir tydligt begränsad till praktisk eller tillämpad kunskap. Den teologiska reflektionen över praktiker sker bäst vid universiteten och då kan vi istället förstå pastoralteologi som ett sätt att öva prästarbetet.

Vi menar att det naturligtvis är av stor vikt att lära sig och att utöva pastoral omsorg, i betydelsen att se till de människor vi möter. Likaså är vi övertygade om att en blivande präst har stor nytta av att lära sig sådant som inte i första hand undervisas vid universitet. Däremot menar vi att den skarpa åtskillnaden mellan akademisk teologi och pastoralteologi är högst konstruerad och kanske till och med oönskad och att det vore bättre med en mer integrerad inställning. Vi menar alltså inte primärt att ifrågasätta pastoralteologins nödvändighet utan att föreslå att den nuvarande vaga förståelsen och uppdelningen behöver bearbetas och fördjupas.

Vår reflektion kommer ur vår egen bristande förståelse av vad pastoralteologi är med en önskan om fortsatt samtal om vad den bör vara. Vår bild är att teologi, i alla former, med nödvändighet innebär ett intresse för människan och hennes relation till Gud.

Lucas Fornander Rosell och Felix Jeppsson, prästkandidater som studerar det pastoralteologiska slutåret vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut