Ann Christine väver och ber

Från den ljusa ateljén i trerummaren i Sundbyberg hörs lätta dunk dunk dunk. En vit stola i naturgarn till hemlig mottagare blir till. När Ann Christine Kindt växlar skaften på bordsvävstolen aktiveras olika trampor. På bommen står namnen på alla personer som finns med i hennes förböner. Namnen skiftar över tid.

Nyligen lades en diakonstudent och en prästkandidat till. Ann Christine träffade dem i kyrkan och hon kände starkt att hon ville omfamna dem i sin bönestund. De unga kvinnorna blev glada över hennes omsorger.

– De dagar jag väver startar på samma sätt. Jag går in i mitt vävrum, tänder ljusen på hyllan med madonnor och änglar, sedan sätter jag mig under hyllan, bredvid min flamska vävstol, för en andakt. Jag har två böcker jag läser ur, en andaktsbok och en bönbok från S:t Davidsgården. Sedan börjar jag väva och då ber jag mer eller mindre hela tiden. Jag kan väva i timmar.

Inledningsbönen vid vävstolen lyder: ”Herre, välsigne du mina händers verk, Ja mina händers verk välsigne dem o Herre. Amen.” Därefter börjar hon skapa och be.

– Det är så mycket jag får fram i mina böner, så mycket jag vill säga, be om och tacka för. En del av dem jag ber för har önskat att jag ska göra det, andra vet inte om att de finns i mina förböner. Det här är min bästa stund på dagen, tillsammans med Gud.

En morgon på 80-talet vaknade Ann Christine Kindt, då sjuksköterska på intensiven på Karolinska sjukhuset, med en kallelse. Kyrkan hade varit självklar för henne under de första 14 åren av hennes liv, när hon bodde i USA tillsammans med sina svenska föräldrar som dock inte var troende. Kyrkan var en naturlig del av amerikanskt vardagsliv, på ett helt annat sätt än som var fallet i Borås tidigt 60-tal.

Vägen till tro kom i stället via sången i kyrkokören i Sundbyberg dit hon flyttade som ung vuxen.

– Jag bara visste det, den där morgonen. Det var så starkt. Jag var kallad. Först var det präst jag fokuserade på, men nya vägar förde mig till diakonin och det var till diakon jag vigdes.

Så kom en annan avgörande dag. En morgon år 2000 när allt bara blev för mycket. Efter intensiva år på Ersta, bland annat med djupt engagemang i anhöriggrupper efter Estoniakatastrofen, drabbades hon av utbrändhet.

– Det var så många samtal, så många människor som behövde mig. Jag hade behövt ordentlig handledning men jag gick bara två gånger till den jag blev tilldelad, hon kändes så bräcklig och jag hade behov av att bara få ur mig allt. Så jag knöt mig och jobbade vidare.

Till en dag då det tog stopp.

– Jag skämdes så när jag kände: inte en människa till, inte ett svårt samtal till. Jag orkar inte mer. Det var så oerhört skamfyllt. Jag hade lovat att tjäna och nu förmådde jag inte, jag var helt tom. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det och jag orkade ingenting. Men samtidigt, när jag mådde som sämst, kände jag mig oerhört omfamnad av Gud och hans närvaro.

Kunskapen om utmattningsdepression och utbrändhet var inte lika god då som den är i dag, men till slut hamnade Ann Christine Kindt hos en läkare som ordinerade henne en promenad varje dag ”då hon skulle möta dagsljuset” och något kreativt med händerna.

– Jag hade varit väldigt road av vävning när jag var yngre men inte hållit på under många år. Det var svårt att komma med på en vävkurs som skulle passa in i allt det övriga i livet, men då under min sjukskrivning kom jag med på en kurs. Jag upptäckte hur fantastiskt roligt och läkande det var.

För mig blev vävandet en befrielse från skulden att inte kunna tjäna på samma sätt som tidigare. Vävandet och bönen blev en förlängning av min diakonala tjänst.

Den första stola hon vävde blev till en kär vän och diakon som vigdes till präst i Church of England.

– Jag ville göra en stola till henne och jag både vävde och broderade. Den första riktiga beställning som kom utifrån var två präststolor till den nya kyrkan i Hammarby sjöstad.

Bland de mer publika stolorna hon gjort är hovpredikant Michael Bjerkhagens blå stola som matchar serafimerkåpan i Slottskyrkan, en stola till biskop Fredrick Onael Shoo vid hans biskopsvigning i Tanzania – en gåva från Stockholms stift samt biskop Eva Brunnes vita stola som hon ofta bär tillsammans med sin kåpa och mitra.

– Det känns väldigt roligt eftersom biskop Eva betydde mycket för mig när jag gjorde församlingspraktik här i Sundbyberg när hon var kyrkoherde. Vi hade fina samtal och hon finns med i mina bönestunder vid vävstolen.

För att på bästa sätt möta önskemål om broderier och andra utsmyckningar, gick Ann Christine Kindt en broderikurs hos Handarbetets vänner på Djurgården. Att hitta rätt form, material, rätt sorts symboler och känna in den som ska bära stolan, ingår i en väverskas uppdrag.

– Efter att jag kom tillbaka från min sjukskrivning för utmattningssymptom, arbetade jag deltid resten av mitt yrkesverksamma liv. Alla som går igenom en sådan sak och som inte ser något ljus, ska tänka på att man kommer igenom, men det aldrig blir som förr. Man blir en annan.

– När en dörr stängs, öppnas en annan. För mig blev vävandet en befrielse från skulden att inte kunna tjäna på samma sätt som tidigare. Vävandet och bönen blev en förlängning av min diakonala tjänst.