Han roar från svunnet Kyrksverige på Twitter

Historieintresset hade han sedan barnsben. Arkivvana genom att både under och efter arbetstid ägna sig åt Östersunds-Postens gamla lådor. När sedan Kungliga Biblioteket i början av året gjorde sin digitaliserade tidningssamling öppen för alla var resultatet givet.

Genom Twitterkontot @kungorelser bjuder nu journalisten Marcus Berglund på glimtar från ett Sverige som inte längre finns, via notiser ur förrförra seklets lokal- och rikspress.

Scenerna ur det sena 1800-talets helg och vardag är dråpliga. Många skildrar kyrka och prästerskap. Det beror delvis på Marcus Berglunds eget intresse, men främst på dåtidens Sverige.

– Kyrkan hade enormt inflytande. Notiserna fångar just den tid då kyrkans auktoritet börjar vackla. Husförhör och kyrkoplikt försvinner och en sekulär livsåskådning börjar få fäste. Man märker att det finns ett behov av att ge igen, när prästerna gör bort sig hänger man gärna ut dem.

Här finns berättelser om präster som stjäl ur kyrkokassan eller som tröttnat på jobbet och ger sig ut på rymmen. Här finns historier som den om prästen som tvingade klockaren att hela gudstjänsten ha på sig prästkappan för att hålla den varm.

Men här bjuds också på bilder av dåtida kyrkoherdars stora församlingsomsorg, som den där prästen färdades fem timmar i snöstorm för att döpa ett barn.

– Det är trots allt ingen jättestor skillnad mellan nu och då när det gäller religionens plats i människors liv, eller relationen mellan tro och vetande. Man diskuterar huruvida folk vänder sig till präster eller läkare, kring skrock och folktro. Kyrkan har en själavårdande inställning. Man säger att folk får tro vad de vill, men att man inte ska sätta sin djupaste tillit till trolldom.

Störst spridning på Twitter får inläggen som är riktigt nutidsnära. Senaste succénotisen handlade om några herrar som gick på restaurang och serverades en fisk som var så liten att de inte nändes äta upp den. I notisen beskrivs hur herrarnas fotografi av fisken ”nu sprids land och rike runt”.

– Det är precis som Instagram. Vi tänker oss 1800-talet som högtravande och formellt. Men folk gjorde lika tokiga, ogenomtänkta saker som vi gör nu.