Det finns namn som man växt upp med. Namn som cirkulerar runt en på samma sätt som en väns eller nära släktings gör. Närvarande och där nämns dem runt middagsborden som en självklarhet, trots att kopplingen ibland är svag. Barbro Westerholm är sådant namn för mig.
Barbro kom att engagera sig för hbtqi-personer (queera) efter en ockupation av Socialstyrelsens lokaler 1979. Ockupanterna krävde att den sjukdomsklassificering av homosexualitet som fanns inskriven i myndighetens klassificering av sjukdomar skulle tas bort. Westerholm själv, som nytillträdd generaldirektör, kände inte till problematiken, men hörde aktivisternas röster. Hon såg till att ändra reglerna. Så pass snabbt att till och med aktivisterna från RFSL blev glatt överraskade. Sverige blev då en av de första länderna i världen som klassade homosexualitet som friskt.
Sedan dess har hon varit en av landets framstående förkämpe för såväl könsneutralt äktenskap, möjlighet för samkönade par att prövas som adoptanter och en ny könstillhörighetslagstiftning.
I vårt kristna queera community kommer ljus att tändas till minne av Barbro och hennes insatser i lång tid framöver. I tacksamhet för hur hon, på ett självklart sätt, tog en plats bland oss som allierad. Barbro visade alla hur ett aktivt lyssnade och nyfikenhet kunde leda till ett gott allieradskap. Genom sitt engagemang för våra mänskliga rättigheter gjorde hon det tydligt att verka för inkludering inte är en generationsfråga utan en fråga om solidaritet.
I hennes minne kan vi lära oss vad som händer när vi kommer samman, som rättighetsinnehavare och beslutsfattare. Hur vi tillsammans kan skapa en positiv och monumental förändring i vårt samhälle. Som kyrka och kristna får vi förvalta det arv våra föregångare skapat tillsammans med Barbro.
Som queer, romantisk och kristen är möjligheten att ingå äktenskap viktig. I ett kristet liv har äktenskapet länge sett som en utav de viktigaste traditionerna. Min möjlighet att, inför Gud och församling, leva i kärlek och ingå äktenskap är bara möjlig med en könsneutral äktenskapsbalk. En balk som i sig är tecken på jämlikhet. En förändring som krävde katalysatorn Barbro Westerholm. Hennes arbete gav fler valmöjligheten. Hon gjorde konkret verklighet av ett enda bröd och en enda mänsklighet och tron på en allmännelig kyrka.
Jag hoppas, när dagen kommer och det blir min tur att nervöst stega ner för altargången, att jag kommer ha sinnesnärvaron nog att tänka på Barbro. På envisa, prideälskande, rimliga och besvärliga Barbro. Skänka henne ett tack.
Men om jag missar det så gör jag det nu.
Tack Barbro. För allt.
Riksförbundet EKHO genom,
Robin Paulonen
Förbundsordförande
Riksförbundet EKHO – Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer
