Mc-präst ser de glömda

Det mullrar vid Nathanaelskyrkan i Tierp. Till sluttningen kring kyrkan som ligger i utkanten av den lilla orten rullar motorcyklar in från hela landet. Det är vanliga och kristna MC-åkare som samlas för nattvard tillsammans med församlingsborna i Tolfta församling. Det är så det brukar se ut en söndag i slutet av maj och i slutet av augusti sedan ett par år tillbaka när prästen Mikael Bedrup firar MC-gudstjänst.

Nu är kyrkan inbäddad i snö. En liten traktor plogar gången ner till församlingsgården, snövallarna är höga. Mikael Bedrup har kavaj och svarta byxor i stället för skinnväst och skinnbrallor, motorcykeln står i vinterförvar. Prästkragen i prästskjortan är på plats. Den bär jag alltid, säger Mikael Bedrup, förutom när jag sover och duschar.   
– Jag har inte ett jobb utan ett uppdrag och det ska vara synligt.
Mikael Bedrup gick runt på MC-mässan i Älvsjö, kollade hojar, snackade med folk. Det var år 2000, Mikael Bedrup var egen företagare och hade ett högt tempo med sena nätter och alldeles för mycket alkohol, tidvis ledig föredetta DJ och eventarrangör som drog in över en miljon kronor om året. På fritiden åkte han motorcykel, ofta tillsammans med sin fru. Han lärde känna klubbar och massor av MC-folk.

I en av mässmontrarna fanns det Bikerbiblar, en särskild Bibel med Nya testamentet och vittnesbörd från motorcykelåkare, och på en skylt stod det: Gratis!
Mikael Bedrup reser sig ur soffan i församlingsgården och berättar hur han kvickt nappade åt sig en Bibel. Han visar hur han sträckte sig fram, från sidan med så liten kontakt med personerna i montern som möjligt.
– Den var ju gratis. Det var därför jag tog den. Jag ville inte ha med ”de där frireligiösa” att göra, säger han.

Men sedan hände något. Han började bläddra i Bibeln och fastnade för livsberättelserna, för de där historierna som människorna berättade om sina liv.
– De grep mig, säger han.
– Min fru visste att jag var en sökare, jag var aldrig stilla, letade ständigt. Så hon skickade i väg mig till kyrkan, till en Alphakurs.
Återigen visar Mikael Bedrup med kroppen vad han tyckte om att vara med i en samtalsgrupp i kyrkan, han trycker in sig i soffhörnet och ser allmänt avståndstagande ut.
– Men så kom det in en kvinna i rummet och jag tänkte direkt att hon kommer att förändra mitt liv.
Det visade sig att hon studerade till präst och var nykter alkoholist. Efteråt gick Mikael Bedrup fram till henne. Han tänkte bara säga hej men så blev det inte:
– Det enda jag fick ur mig var ”Hjälp mig, jag dör”. Jag var missbrukare, eller beroende som vi säger.

Gud har lagt ett pussel med mitt liv, säger Mikael Bedrup. Bit efter bit har lagts på plats och i efterhand kan han se en riktning. Allt närmare Gud och med uppdraget att göra människor till lärjungar.
– Allt började med MC-åkningen. Efter mötet med kvinnan som erbjöd mig att följa med till en självhjälpsgrupp så gick jag under 110 dagar på lika många möten.
Mikael Bedrup tog tag i sitt alkoholmissbruk. Med hjälp av Anonyma alkoholisters 12-stegsprogram jobbade han med sig själv och sina relationer.
Det är inte ovanligt att den som missbrukar skäms för sitt agerande, det gör att personen bär på mycket skuld och skam. Det är inte heller ovanligt att missbruket beror på problem från barndomen.

Ett begrepp som numera ofta används är ”glömda barn” som visar på att barn till föräldrar med missbruk eller psykisk ohälsa glöms bort. Barnen blir inte sedda av sina föräldrar utan tvingas ta ett eget stort ansvar redan när de är små. De tar på sig roller som hjälte, tapetblomma, clown eller rebell. Det finns beräkningar som säger att åtta procent av alla barn är glömda, men deras situation uppmärksammas sällan.
Som för alla människor behöver också de glömda barnen ett sammanhang, en familj, att tillhöra. Inte sällan blir gänget, laget eller MC-klubben just det sammanhanget.  
– Jag är ett glömt barn, säger Mikael Bedrup.
– Många av de här MC-killarna som lever med ett utanförskap är glömda barn. Jag känner igen mig i dem. Jag har samma driv, samma tomrum och jag kan se om det finns hos vem som helst, från VD-personer till ungdomar. Det är ofelbart.

När Mikael Bedrup firar gudstjänst står synden och förlåtelsen i centrum. Hans viktigaste uppgift som präst är att göra människor till Guds lärjungar och det startar i budskapet om att människan är förlåten och älskad.
– Min tro startade med att jag blev översköljd av insikten om att Jesus dog för mig. För mig, lille Mikael. Vi människor behöver hjälp av en kraft som är starkare än oss själva och det är Gud.
– Men vi måste jobba med oss själva. Vi måste rannsaka oss, tyvärr upplever jag på många håll att vi i kyrkan har tagit bort helgelseprocessen.
Mikael Bedrup reser sig ur soffan. Han pratar fort. Att det numera inom Svenska kyrkan diskuteras att göra syndabekännelsen valfri i vissa gudstjänster gör honom arg och förvånad. Argumentet som ofta används, att syndabekännelsen kan tas bort eftersom den gör att människor känner sig anklagade och inte vill gå i gudstjänst, gör honom ännu argare.
– Jamen, då tar vi väl fram rollern och målar över Jesus också. Det kanske är för jobbigt att se honom hänga där på korset? Kristi kropp och blod för dig utgivna.
– I stället för att låtsas som om synden inte finns måste vi fråga oss vad synd är. Och vi måste berätta för varandra vad synd är, med våra egna ord. Det är när jag har berättat hur uselt jag agerade och när jag visar att jag är människa, som folk ringer.
– Men vi har ju insjuknat i styrka, säger Mikael Bedrup och sjunker ner i soffan igen.
– Vi människor tror att vi är starka men så är det ju inte. Många av oss bär på en trasighet och vi måste få komma till ett tryggt sammanhang där vi kan berätta om vår skuld och skam. Kyrkan kan vara den platsen. Det är här vi biter huvudet av skuld, skam och dålig självkänsla.

När MC-åkarna rullar in till Nathanaelskyrkan i Tierp och sätter sig i kyrkbänkarna får de alltid lyssna till några deltagare som berättar om sina liv. Och alltid är det ett band som spelar. Men det får aldrig bli ett jippo, det är Mikael Bedrup väldigt noga med att understryka. Detta är inte en happening, säger han, jag brinner för de onådda.
Numera pågår det en påkristning i Tierp. Kyrkan är hipp, säger Mikael Bedrup. MC-gudstjänsterna fyller kyrkan, sinnesromässorna som han leder sedan ett drygt år tillbaka har runt 80 helt nya deltagare, konfirmanderna är fler än någonsin och själavårdsmötena likaså.
– Om kyrkan ska överleva måste vi bygga relationer och finnas där människor är, spela den musik som människor lyssnar på och prata det språk som vi använder i dag.
– Och vi måste vara synliga. Jag är hela tiden ute bland folk, men jag ser sällan präster ute med prästkragen på. Varför är det så? Jesus skickade aldrig e-post. Han träffade människor, av alla sorter. På avstånd förändrar vi aldrig folk.

De svårnådda

Del 1 av 4

• Det här är första delen i Kyrkans Tidnings nya serie om att få dem som inte brukar gå i kyrkan att komma dit – i synnerhet är det människor mitt i karriären med små barn som är svåra att nå.
• I fyra delar berättar vi om församlingar som har hittat ett sätt, först ut är Mikael Bedrup, präst i Tierp, som jobbar i en församling med fler konfirmander än tidigare och med kö till nattvardsbordet. I den fjärde och sista delen vänder vi oss till medlemmarna för att hitta svar på frågan om varför avståndet till kyrkan är så stort.