De sjuka behöver hjälp men är också en gåva till de friska

En bok om nåden att åldras, och det på andlig väg, tål att läsas och diskuteras trots vissa invändningar. Boken är tryckt med stor stil för att underlätta läsning. Författaren Piet van Breemen har inte skrivit en handbok med enkla råd, men erbjuder vägledning i hur man utifrån sin tro kan förstå sitt åldrande.

Kom ihåg att äldre står helt och fullt i Guds tjänst. Svårigheter och möjligheter i den naturliga processen att bli äldre betonas. Livet är som en dag, menar van Breemen. När dagen närmar sig slutet levs det annorlunda än på förmiddagen. Döden, som en del av livet, gör sig påmind.

Äldre möter efterhand många begränsningar. Alla drabbas inte av svaghet och sjukdom. Men oundvikligen minskar krafterna och de sammanhang äldre naturligt kan delta i. Van Breemen delar åldringar i fyra grupper och nämner först ”de unga äldre som precis gått i pension och som är vid god vigör.”

Han urskiljer äldre som blir svagare. Därefter kommer de som behöver hjälp och sedan sådana som lider av personlighetsförändrande sjukdomar. Förväntningarna försvinner och förutsättningarna att bidra beskärs. Kardinal Arborelius skriver i förordet: ”Trots att befolkningen i västvärlden blir äldre och äldre, tycks de ha fått lägre och lägre status – just för att de är äldre.”

Åldrandets andliga aspekt, menar van Breemen, förutsätter ett eget andligt liv. Då kan man omfamna att ålderdomen ger plats för stillhet och kontakt med ”vårt väsens källa”. Sysslolöshet ökar förmågan att lyssna (?) och ger möjlighet att, som Dag Hammarskjöld kallar det, påbörja den inre resan.

Tidegärden och rosenkransbönen nämns som andliga hjälpmedel. Att förlåta och själv ta emot förlåtelse behandlas också som andliga aspekter på åldrandet.

Främst erbjuds ett annat tänkande i mötet med det som inte kan förändras. Fatalistisk underkastelse avvisas men nya perspektiv behövs. Äldre behöver till exempel lära sig att ta emot hjälp. Tänk på personerna som stöder som Guds medarbetare, det kan underlätta.

Gud är verksam – men inte enbart genom dem som hjälper. De sjuka gör också något för de friska! De ger omgivningen gåvan: ett gott tjänande. Boken blir ändå idealistisk därför att den glömmer hur illa många äldre blir behandlade av dem som ska hjälpa och stötta, ibland även i vården.

I kapitlet om de äldre i dagens samhälle noterar författaren att de ofta är ekonomiskt oberoende. I framtiden ska allt färre yrkesverksamma försörja den växande gruppen pensionärer.

Boken glömmer bort fattigpensionärerna liksom svårigheten att leva i sin tro när det dagliga livet är en ständig kamp och ett lidande. En förklaring kan vara bokens kontinentala synfält.

Den katolska socialläran borde dock ha öppnat för ett perspektiv av aktivitet och kamp för att påverka och förbättra äldres levnadsvillkor, men av det märks ingenting. Trots att boken saknar vissa avgörande perspektiv som har betydelse för äldres välbefinnande, andligt och materiellt, sätter den ett välkommet fokus på åldrandet.

Lars B Stenström
kyrkoherde emeritus, Örebro