På nätet är nåden långt borta

Demokratins nya frontlinje. Minns ni när det var så man sade? Det känns länge sedan nu men är i historiskt perspektiv bara en knäpp med fingret. IT-revolutionen och digitaliseringen hälsades som frälsande krafter för breddat inflytande och för den lilla människans möjlighet att göra sig hörd.

Snabbt grusades dock förhoppningarna om en gränsöverskridande gemenskap i välviljans tjänst.

I dag domineras sedan många år diskussionen om våra digitala liv av de sociala mediernas baksidor. Av trollen, hatet och mobben.

Vi ser mekanismerna på avstånd, genom konton vi inte känner men följer och förfasar oss över. Och vi ser dem på nära håll. I våra egna eller vännernas trådar, där personer vi trodde vi kände väl plötsligt visar oväntad aggression och snarstuckenhet.

Och ja, man förvånas ibland också över sig själv och den där onödiga kommentaren man skrev härom dan.

Tonläget både svarar och eldar på ett allt mer ideologiskt febrigt klimat. Vem tycker vad? Till vilket läger hör hen? Medvetet och omedvetet kartlägger vi omgivningen, sorterar vänner från ovänner och drar oss för att göra något som skulle associera oss med fiendelägret.

Ängslan och oförsonlighet. Två sidor av samma mynt.

Och i kölvattnet, de medvetna missförstånden. Illvilliga tolkningar som känns avlastande för stunden. Som förenar oss i ett pekat finger mot den som gjort bort sig, blåser upp egot och höjer statusen på vår egen grupp.

– Det här sättet att bete sig på är utbrett, alla som rör sig på sociala medier ser det dagligen.

Det säger Maria Küchen, flitig på Facebook och med stort nätverk både i och utanför kyrkliga kretsar.

– Det är lätt att falla in i det, jag tror inte att jag själv är oskyldig. Det är ett klimat som gör att man skruvar ner sig i sätten att argumentera. Oförsonligheten blir det enda sättet att höras på
eftersom det är det som genererar klick och uppmärksamhet. Den eftertänksamme och den som lyssnar märks inte.

Samtidigt som känslorna är starka är de snabbt övergående, konstaterar hon. Folk glömmer förvånansvärt fort. Varje dag är det något som trendar, oavsett om det är världens undergång eller en kändisincident. Bara någon vecka senare är det glömt till förmån för något annat.

– Ämnet är sekundärt, det är konflikten i sig som ska matas. Det gör det extra sorgligt. Om någon trampat snett är mekanismen ”ta nu inte ifrån oss detta köttstycke genom att försöka prata och resonera sig fram i ett lugnt tempo”. Striden ska näras med händelser för dagen och den som råkar komma i vägen får smaka på piskan.

Maria Küchen ser den ideologiska åsiktsregistreringen bre ut sig både i och utanför kyrkan. Orsaken är osäkerhet, menar hon. Genom att sätta folk i fack skapar vi illusionen av trygghet: ”Hon är en sån där vänsterkristen”, ”Han är en typisk konservativ”.

Politiska och religiösa ställningstaganden har alltid varit identitetsskapande. Men i dag är de det i en större omfattning än tidigare, och speglar en internationell trend där dagens USA utgör just nu ledande nation i konsten att inte tala med sin ideologiska fiende.

– Att man klamrar sig fast vid den ena eller andra åsikten med näbbar och klor beror på att det bygger ett slags självbild. Genom att lappa sig själv som kristen eller
republikan känns det som att man vet vem man är: ”Jag har i alla fall en linje som jag är beredd att försvara in absurdum”.

På så sätt får man en känsla av frihet, om än falsk, menar Maria Küchen.

Även den inomkyrkliga tonen kan vara hård. Men den är ändå något mindre oförsonlig än de utomkyrkliga kretsarna, anser hon. Kyrkan har inga medvetna skrivbordskrigare som har konflikten som livsluft. Lyhördheten är större här än i samhällsklimatet i övrigt.

Visst finns det kristna åsiktsläger. Men det handlar ofta om personer som har en offentlig roll – publicister, partipolitiskt aktiva.

– Att vänsterkristna kastar saker på högerkristna och vice versa är i sig inget att förvånas över. Det hör till sakernas tillstånd.

Däremot finns ett allmänt felfinnarbeteende som lägger sordin över de kyrkliga samtalens möjlighet att röra sig framåt, menar Maria Küchen.

Hon påminner om den tecknade serien Dilbert. Där finns en gestalt som heter ”Dick from the internet”.

– Han säger: ”Jag gör en absurd tolkning av allt du säger och sedan att attackerar jag dig som om du vore en idiot”. Det finns i kristenheten såväl som på andra håll. Det har med nätets kultur att göra.

Okej, låt oss ställa den klassiska frågan: What would Jesus do? Mannen från Nasaret som ständigt umgicks med fienden – hur länge hade han klarat sig i dagens ideologiska och digitala klimat?

På många sätt hade det nog gått alldeles utmärkt, tror Maria Küchen. Jesus gillade att slänga käft, han var ingen soft spoken kille utan kunde vara både otrevlig och dräpande.

– Han kallar Petrus för Satan själv och låter hela tiden folk få höra att de inte fattar nånting. Att gå in i argumentation med fariséer var hans metod. En hypotes är att han verkligen skulle varit på internet och aktiv i trådar med skarp polemik.

Jesus gillade att slänga käft, han var ingen soft spoken kille utan kunde vara både otrevlig och dräpande

En annan hypotes är att han skulle strunta fullständigt i ett forum som kräver så mycket och ger så lite tillbaka.

Den provocerande paradoxen är att alla vill sätta sin egen etikett på den person som minst av alla låter sig etiketteras, säger Maria Küchen. Oavsett om påståendet är att Jesus är socialist eller kommer från den konservativa vågen som anammar Jesus som argument för sin livshållning.

– Jesus var något annat än allt det, och det är det som är det stora i friheten i Kristus. Det betyder varken att han skulle vara opolitisk eller ett mähä. I stället betyder det att den som vill verka i Jesu efterföljd hellre ska sätta sig ner och tala med dem man blir upprörd av än bjäbba emot.

Förlåtelsen är avlägsen i dagens samtalsklimat. Hur kan kyrkan tala till samtiden om förlåtelsen på ett trovärdigt sätt?

– Genom att ta ett steg tillbaka och lyssna. Det betyder inte att man är passiv eller håller med, utan att man bevarar saker under sitt hjärta ett tag innan man säger något. Detta säger jag till mig själv också. Vänta en dag med att klicka ”sänd”. Tänk från vilka olika håll man kan betrakta detta och försök sedan förmedla en sådan hållning. Det är fullt möjligt att ta ställning och samtidigt stå i ett slags lyhördhet.