Knytkalas av påhitt skymmer Haydns Skapelsen

Man måste våga för att vinna, men den som vågar kan tyvärr lika gärna förlora. Det dilemmat illustreras väl av Folkoperans experimentella version av Haydns Skapelsen. Konstnärliga chefen Mellika Melouani Melani har utgått från Bibelns två skapelseberättelser och fått problem med Adam och Eva. Hon läser det som en utsaga om heteronormativ romantisk kärlek, och i reaktion mot detta skapar hon en föreställning om alla de andra kärlekarna, de motarbetade förhållandena som hon också tycker förtjänar att hyllas.

Jag hakar upp mig redan på själva premissen för Folkoperans Skapelsen. Att hävda att skapelseberättelsen handlar om romantisk kärlek är överraskande för att inte säga anakronistiskt. Själv har jag alltid uppfattat berättelsen om Adam och Eva som en historia om äggstockar och testiklar. Om fortplantning i en tid då man inte kunde drömma om spermadonationer och provrörsbefruktning. Men läsningen är fri, och jag är beredd att släppa min cynism för att ge mig hän åt regissörens planerade kärleksfest.

Där stöter jag på patrull för andra gången, och nu är problemen desto allvarligare. För i denna uppsättning plottras musikens och teaterns kraft bort i ett knytkalas av påhitt som känns antingen genanta eller privata. I ett samarbete med Stadsteatern har tre utmärkta skådespelare kopplats in men fått ytterst lite att göra. Samuel Fröler, Ann-Sofie Rase och Annika Hallin är ärkeänglar i svart. De flinar, dricker bubbel, äter marshmallows och klassfest-på-högstadiet-dansar.

Det är tänkt att vara härligt! Humor! Glädje! Men i stället faller firandet av kärleken platt.

Övriga tre ärkeänglar är operasångarna Martin Hatlo, Susanna Stern och Jesper Säll. Deras arior, duetter och tersetter ger dem en tryggare förankring i berättelsen och ett självklart musikaliskt existensberättigande. De sjunger vackert. Men även de flamsar bort stora delar av publikens upplevelse. Kanske bäst att vi blundar?

I sin strävan att förankra temat i verkligheten har Folkoperan, liksom i tidigare produktioner, efterlyst privatpersoner med egna berättelser. Denna gång om kärlek med förhinder. Upp på scen, alltså, för bland andra paret från Syrien/Palestina, kärleksförhållandet med tre i stället för två och änklingen som förlorat sitt livs kärlek.

Och så, som final, kommer en av stadshusets vigselförrättare in och viger ett riktigt brudpar till äkta makar.

Det är svårt, om inte omöjligt, att integrera den här typen av inslag i en operaföreställning. Och denna gång framstår det som privat och därför apart. Dessutom ger det ett ängsligt intryck. Som om Folkoperan inte litar på Haydns musik utan gör allt för att avleda och distrahera med regisserad reality. Att så mycket ställer sig i vägen är mitt största problem med denna föreställing.