Läsvärt om biskop och debattör

Stiftelsen för Sverige och kristen tro har gett ut en antologi i sin serie om personligheter i det svenska 1900-talets kyrkohistoria. Ofta har personer lyfts fram som varit både understuderade i forskningen och tillräckligt intressanta för att kunna belysas utifrån en mångfald av perspektiv. Dessa kriterier uppfylls utomordentligt väl i den nya boken om Västeråsbiskopen John Cullberg (1895–1983).

Cullberg studerade och prästvigdes under 1900-talets första tredjedel, en tid då folkkyrko­tanken växte fram och blev en identitetsmarkör i Svenska kyrkan. Cullberg disputerade i både filosofi och teologi och påverkades av Erik Gustaf Geijers personlighetstänkande. Som religionsfilosof tog han intryck av Martin Bubers Ich und Du-filosofi, vilken även formade hans teologiska tänkande och kyrkosyn. Som konservativ debattör ingick han bland annat i redaktionen för högerns organ Svensk Tidskrift. År 1940 blev han biskop i Västerås – en post han skulle hålla till 1962.

Boken är disponerad i fem kronologiskt orienterade huvuddelar, som alla inleds med gedigna biografiska artiklar av Jonas Jonson. Greppet är lyckat och ger läsaren en sammanhållen berättelse om Cullbergs liv varvat med artiklar som fördjupar olika aspekter av det.

Författarna fångar en bredd utifrån olika ­specialistområden. Till exempel skriver Torbjörn Aronson initierat om Cullbergs roll i den politiska högern och Karin Johannesson laborerar kreativt med Cullbergs religionsfilosofi. En personlig touch ger Johan Cullbergs postumt utgivna bidrag om sin far.

Successivt tonar bilden fram av en självständig kyrkoledare; en företrädare för ett folkkyrko­ideal som vårdade arvet ­efter ­Einar Billing och kritiserade parti­politiseringen i efterkrigstidens Svenska kyrkan. Som ville ta tillvara styrkorna hos både högkyrkligt, gammalkyrkligt och ungkyrkligt, och som med övertygande patos sökte försvara kyrkans självständighet gentemot statliga ingrepp. I den framväxande moderniteten såg Cullberg ett kultursystem i klinch med kristendomen.

Läsaren får med Cullberg i centrum möta olika politiska, teologiska och filosofiska strömningar under 1900-tales första hälft, till exempel genom Inga Sanners kontrastering av Cullbergs argumentation mot den så kallade kulturidealism som företräddes av Ellen Key och ”livstron”. Men också värdefulla inblickar i Västerås stiftshistoria, som exempelvis tillskapandet av Rättviks stiftsgård.

Synnerligen förtjänstfullt är den upprättelse Cullberg får i fråga om hans politiska hållning under krigsåren. Birgitta Brodd sablar effektivt ner de ogrundade anklagelser och den brunsmetning som envist förföljt Cullbergs eftermäle.

Sammantaget är boken en mycket läsvärd presentation av en genuint intressant person i svensk kyrkohistoria.
 

Carl Sjösvärd Birger