Medryckande men lättviktigt om människans inneboende godhet

Den nederländske historikern Rutger Bregman rider i sin internationellt lovprisade bok ut till försvar för människans inneboende godhet.

Han gör det utrustad med en uppsjö till synes övertygande och samstämmiga rön från i princip alla samhällsvetenskaper, men också med en betydande berättarbegåvning.

Den senare gör att man lätt rycks med i framställningen – ja, så lätt att man efter en stund blir skeptisk. Bregman driver igenom sin tes lite för enkelt och för ivrigt och för ofta.

Och när han börjar fabulera om ett rousseauanskt naturtillstånd som ödelagts av civilisationen tappar han mig. Det är en alldeles för spekulativ grund att stå på i ett sammanhang som detta.

Argumentationen vilar också alltför tungt på anekdoter. Bregman kan till exempel berätta levande om hur det gick när ett antal australiensiska pojkar på 1960-talet blev strandsatta på en öde ö och lyckades klara sig där i över ett år, innan de räddades.

Premisserna var alltså ungefär – som Bregman betonar – desamma som i William Goldings klassiska och svartsynta roman Flugornas herre. Utfallet blev dock här det rakt motsatta, inga bråk och konflikter att tala om, men desto mer av kamratskap och samarbete. Jämfört med Golding rena solskenshistorien.

Frågan är bara vad det egentligen säger om människans natur? Ett enda fall räcker inte långt, hur positivt det än är. Och i synnerhet inte när källmaterialet visar sig vara så diffust och svårbedömt som här.

Bregman sväljer det dock med hull och hår, utan att resa ett enda källkritiskt frågetecken, nöjd med att ro en bra historia i land.

Mer att komma med har han i kapitlen om två av socialpsykologins mest berömda fall: dels Stanley Milgrams 60-talsexperiment, där deltagarna lät sig övertalas av försöksledaren att utdela påstådda elstötar upp till nästan dödlig styrka på en okänd person i ett angränsande rum, dels det brutala mordet på Cathy Genovese 1964, som skedde inför öppen ridå och där inget av det stora antalet vittnen kom sig för att ringa polisen trots att de befann sig i säkerhet.

Båda fallen har fått brett genomslag och på många håll nästan kommit att betraktas som bevis för att det goda i människan inte är mer än en tunt påstruken fernissa. Här lutar sig dock Bregman mot ny forskning och ett nytt källmaterial som tycks kullkasta det mesta av de tidigare tolkningarna.

Men även här frestas man att resa invändningar. Bregman pressar ofta materialet och förleds att se allting dualistiskt: är någonting inte ont måste det vara gott – när det troligaste i stället torde vara att det är både och.

Man kan också konstatera att de analyser av dessa båda fall som gjordes för drygt 30 år sedan av den geniale svenske socialpsykologen Johan Asplund framstår som långt mer genomtänkta och komplexa än Bregmans, trots att de byggde på ett begränsat källmaterial.

Annars är det lätt att sympatisera med Bregman och hans tes. Materialet han lyfter fram är genomgående tankeväckande och ofta förbisett. Han har dessutom en sorts äppelkindad oförvägenhet i sin framfart, som är lika vinnande som riskabel.

Utan tvivel har han också en poäng i att både nyhetsförmedling och dominerande strömningar inom film och skönlitteratur på ett schablonmässigt och självbekräftande sätt följer en föråldrad, från efterkrigstiden nedärvd mörk människosyn.

På det stora hela påminner mig dock bokens 18 kapitel mest om en serie TED-föreläsningar: de är snyggt förpackade, passionerade och välmenta, men väger för lätt. De är som trailrar till en film.

Till sist kan också noteras att den kanske tyngsta invändningen mot den här sortens försök att stämpla människonaturen som antingen god eller ond är filosofisk (och Gunnar Ekelöfsk): nämligen att de blundar för den dialektik som finns mellan gott och ont och inte ser att de båda faktiskt är beroende av och förutsätter varandra.

Vilket förstås inte utesluter att det finns ett absolut gott bortom dem.

Jan Häll
Filosofie doktor i idéhistoria