Modéus vill både framåt och bakåt

Ett herdabrev fungerar som ett slags programförklaring, inte bara av biskopen som skrivit det utan också av vad Svenska kyrkan är och står för i sin samtid.

Herdabrev är därför sällan wild and crazy, utan håller sig lite lågmält och lojalt inom ramarna. Det gäller även Fredrik Modéus bok En kyrka värd namnet.

Omslaget pryds av ett tecknat skissporträtt av författaren. Han har ett gåtfullt Mona Lisa-leende, som är nästan omöjligt att uttyda. Är han till freds? Målmedveten? Arg? Bekymrad?

Ju mer jag sedan läser i boken tänker jag att det gåtfulla, obestämbara leendet kanske fångar precis det som Modéus vill uttrycka.

Han är inte mycket för det svartvita och gränssättande. ”Gränsen mellan kyrkan och världen är porös” och ”I själva verket blandas tro och vetenskap väl med varandra, mer som gin och tonic än som olja och vatten”.

Jag gillar särskilt det sista bildspråket och ser framför mig biskopen med uppknäppt krage, tillbakalutad på verandan med en välblandad GT i handen. Hans valspråk ”Guds nåd är allt du behöver” som något att vila i när frågorna i boken tycks bli fler än svaren.

I sin bok beskriver Fredrik Modéus det han uppfattar som kyrkans utmaningar. Han berör aktuella ämnen som migrationspolitik, hållbar livsstil, hotet från sekularismen och mötet med andra religioner. Här finns en solidaritet med och ett brinnande patos för människor på flykt och i utsatta situationer.

I mötet med andra religioner är han öppen och beskriver det kristna sanningsanspråket i termer av en kärleksrelation, där den kristna erfarenheten och tron inte ska ställas i motsats till andras erfarenheter av Gud.

Många av reflektionerna är lätta att följa med i och tecknar bilden av en biskop med många perspektiv och en vaken blick för samtidens frågor.

Modéus återkommer till att kyrkan måste vara både vänd inåt och vänd utåt. Också här finns en oro för tillståndet i världen, och han menar att kyrkan måste ta ställning politiskt när demokrati och människovärde är hotat.

Han lyfter också upp Jonna Bornemarks kritik mot ”förpappringen” och kravet på mätbarhet. ”Det behövs en lokal församlingsväckelse i Svenska kyrkan, inte ett förstärkt koncern­tänkande”.

Här uttrycks och anas en mer djupgående kritik mot Svenska kyrkans organisation och administrativa överbyggnad, men tyvärr blir det inte mer än så, vilket är synd.

Ett annat begrepp som Modéus återvänder till, i olika sammanhang, är latinets recapitulatio, som betyder ”återställelse”. Modéus vänder ofta tillbaka till sin barndoms trygghet, föräldrarnas aftonböner och ungdomsåren i kyrkan.

Jag anar ett stråk av nostalgi och vemod här och att han liksom vill att dagens unga ska få återuppleva det han upplevde själv. Kanske är det också därför han ibland inte riktigt kommer vidare när det gäller till exempel gudstjänsten och varför den ”inte väcker längtan”.

Det är som att han både vill framåt och bakåt på samma gång.

I bokens slut slänger han ur sig en rad om sitt eget döende: ”det jag ärligt talat är rädd för”. Det hade jag velat att han skrev mer om. Lite mer svärta, lite mer av tvivlet och livsoron som också en biskop brottas med.

Som han själv beskriver det, den där känslan av att vara ett barn med lite för stor mitra. Att inte veta allt, men vilja tro och till slut ”faller jag i den öppna famnen”. Hos en Gud värd namnet.

Det är ett fint slut på ett fint herdabrev.

Pontus Bäckström