Samkönade relationer het fråga hos anglikaner

Redan färgskalan i mötestältet påminde om tingens ordning: Bilden av den anglikanska kyrkogemenskapen som en i huvudsak brittisk historia är passé. 

När ärkebiskopen av Canterbury traditionsenligt samlar ”sina” biskopar för överläggningar är mångfalden överväldigande stor. Visst kommer flera av de dryga 600 biskoparna och 500 respektive fortsatt från Brittiska öarna men det överväldigande intrycket är av en stark utomeuropeisk, inte minst afrikansk, dominans. 

Talar vi tillväxt är det också definitivt i Afrika det händer. Medan de amerikanska biskoparna vittnade om tillbakagång gladdes de afrikanska biskoparna över att få leda nybildade stift med välfyllda kyrkor. Vi talar demografiska förändringar i den högre skolan.

Så vad är då The Lambeth Conference för sammanhang?

Allt sedan 1867 har den anglikanska kyrkogemenskapens överhuvud/primus inter pares, ärkebiskopen av Canterbury, med tio års mellanrum kallat samman kyrkans biskopar – denna gång med två års pandemi-förskjutning. 

The Lambeth Conference är i grunden mer av ett samtalsforum än ett beslutsorgan eftersom de nationella kyrkorna i kyrkorättslig bemärkelse är självständiga – en status de noga bevakar.

Konferensen har vid ett flertal tillfällen resulterat i betydelsefulla konsensusbeslut. Så öppnade exempelvis 1888 års så kallade Chicago Lambeth Quadrilateral redan för hundra år sedan för nära relationer mellan Svenska kyrkan och Church of England och i förlängningen för den så kallade Borgåöverenskommelsen.

Förenklat sett, identifierade Chicago Lambeth Quadrilateral fyra grundkriterier för kyrkogemenskap: Bibeltrohet, erkännande av de urkyrkliga trosbekännelserna, praktiserandet av de två av Herren själv instiftade sakramenten; dop och nattvard, samt samlingen kring det apostoliska biskopsämbetet.

Sommaren 2022 var det åter dags och den underliggande frågan nu var ännu en gång den om kyrkogemenskap. 

Klarar anglikanerna av att hålla samman sin familj eller går den i kraft av sina interna motsättningar mot sitt slutliga sönderfall?

Oron hos många var påtaglig. Skulle det bli mångfald i (o)försonad enhet?

Smärtan och vreden över en problematisk kolonial historia, av rasism och kulturellt förtryck, sexuella övergrepp och ett bristande engagemang för klimatkrisens globala konsekvenser gick som en röd tråd genom överläggningarna, där inte minst ärkebiskop Welby själv om och om igen återkom till nödvändigheten av att ärligt stå upp för gångna oförrätter och aktivt arbeta för sanning, upprättelse och, om möjligt, försoning.

Och det upptog mångas engagemang.

Flodhästen i rummet var dock inte så mycket detta som frågan om samkönade relationer där ståndpunkterna anglikanska kyrkor emellan orsakar smärta, alienation och konflikter. Runt måltidsbord och i smågruppssamlingar surrades det intensivt om detta: Stod kyrkogemenskapen nu inför a make or brake-moment? Hur skulle Justin Welby agera?

En dryg vecka in i tvåveckorsmötet kom så dagen D. På förmiddagen ett pass om försoning och på eftermiddagen ett om ”Human Dignity” – det vill säga om människosyn.
Juryn får sägas ännu vara ute när det gäller bedömningen av hur det hela förlöpte – helt klart är dock att ärkebiskopen gick in i diskussionen med ett väldigt tydligt budskap om nödvändigheten av fortsatt respektfull dialog, utifrån en icke-stigmatiserande människosyn som tillerkänner allas rätt att fullt ut bejaka sin identitet. 

Redan när jag skriver detta känner jag att jag förenklar ett tal som i sitt sammanhang (de tidigare dagarnas bibelstudier, predikningar, seminarier med mera) och i ljuset av den sårbara ärlighet och det allvar med vilket ärkebiskopen framförde sin appell, vann genklang bland de församlade. 

Kommentarerna efteråt var, som jag bedömer det, genomgående positiva – båda ”läger” stod upp och applåderade – även om inget i sak hade ändrats. Konflikten består, men ärkebiskopen hade gjort klart att det sista ordet inte får anses vara sagt, att han inte avser disciplinera kyrkor som väljer att gå sin egen väg i detta och att ingen i den process som måste fortgå, får tala förenklande, förklenande eller fördömande om den andra parten. Ett starkt tal. 

Tråkigt bara att några av de kyrkor som med störst emfas agerat i frågan avstod från att delta i konferensen. 

För egen del var de nära två veckorna i Canterbury lite av vad ett besök på Graceland torde vara för ett Elvis-fan. Här trivdes anglofilen i mig. Dagsschemat med Full English Breakfast, morgonmässa, bibelstudium med ärkebiskopen, fortsatta bibelsamtal i smågrupp, ett antal tematiserade rundabordsöverläggningar, så kallade ”Lambeth Calls” för biskoparna, aftonbön och ett rikt utbud av alternativa kvällsprogram innebar minst sagt fullmatade dagar.

Vi som ingick i den ekumeniska gruppen, katoliker, ortodoxer, pingstvänner, reformerta, metodister, baptister och representanter från Frälsningsarmén tillsammans med oss tre från Borgågemenskapen – Norge, Finland och så jag från Svenska  kyrkan – satt vid samma bord och inbjöds delta på lika villkor i samtalen . Något vi så klart gjorde med stor entusiasm.

Gudstjänstlivet var flerspråkigt och snarare väckelsefromt än högkyrkligt. Vi sjöng lovsång till Herrens ära på allsköns språk och bjöds såväl på steelband som gospel och harpospel under endagsbesöket i Lambeth Palace, London, där 1 500 gäster serverades varm mat i ett gigantiskt tält och togs om hand på ett sätt som knappast står nobelfestligheterna efter. 

Grundtonen mötet igenom var bönens, bibelläsningens, lovsångens och nattvardens gemenskap. Vi vandrade igenom Första Petrusbrevet tillsammans och delade tro och livsberättelser, vilket också kom att bli referensyta för diskussionerna i sakfrågorna. 

Lutherska världsförbundets generalsekreterare Anne Burghardt höll ett uppskattat tal i ljuset av den breda enighet som nu uppnåtts avseende Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelse, och efter att kardinal Luis Antonio Tagle hållit sitt glädjefyllda, missionsorienterade tal, genljöd tältet av stående ovationer som aldrig tycktes vilja ta slut. 

När jag så efter nära två veckor lämnade 2022 års innehållsrika, späckade, själsstärkande och synnerligen varma (pust – 35 grader i kaftan har sina sidor) Lambeth Conference, gjorde jag det med ärkebiskopen av Canterburys ord till oss alla i den avslutande predikan inom mig: Var inte rädd. Som en Herren Jesu hälsning av omsorg, uppmuntran och tröst men också av uppfordran. Det blåser kraftiga vindar på världens hav – de globala utmaningarna kan förefalla oss övermäktiga – men var inte rädd utan ta fasta på den fullkomliga kärlek som fördriver rädslan. 

Missa est!

Johan Dalman