Tankebok i Dag Hammarskjölds efterföljd

Alva Dahls nya bok Längtans flöde lär vara unik i utgivningen. Den närmaste jämförelsen kunde vara Dag Hammarskjölds Vägmärken eller Augustinus Soliloquia – hans samtal med sig själv. Därmed är också sagt att detta är en väsentlig bok. Varje sida har pregnanta och fruktbara insikter.

Den yttre ramen är enkel. En begåvad, intellektuell, högutbildad kvinna blir övergiven av den make hon älskar. Själv beskriver hon sig som kaxig. Men när hon blir sviken hamnar hon i ett tomrum. Hon fortsätter att undervisa på universitetet, hon vandrar med naturens växlingar, hon prövar en klosterkallelse.

Hon skriver: ”Jag illustrerar inte tillvaron, jag försöker fördjupa min del i den”. Hennes bok är en tankebok, en inre reflektion medan dagarna växlar. Vandringar, resor, tankar och skrivande blir en väg att återfinna – eller första gången finna – en inre balans. Tanken att ”det måste finnas en lösning” kommer inte för henne. Hon låter det få sin tid.

Denna bok rymmer en stor smärta, men hela tiden finns ett ”du” som kan förvandla smärtan till något mer. Erfarenheten av fasta ger ett livsmönster: ”Ännu en fasta. Avstå från det goda för att gripa det omistliga”.

Detta har en bäring också på äktenskap och klosterkallelse. Det kanske inte är meningen att vi ska vara lyckliga på jorden. Vi kanske inte alltid ska gå dit där det är lockande att vara. Det är inte givet att det vi tilltalas av är det rätta.

Alva Dahl skriver: ”I stället gäller att ledd av Anden gå med Jesus för ögonen och Fadern i ryggen”. Vart går vägen? Hon svarar: ”Målet kanske bara kan anas, med näppe, i detta liv”. Det handlar om att inte planera, att inte veta hur man har tänkt sig att det ska bli, ett liv utan försäkringar och ändå tryggt: ”Vi handlar i tillit – med precis så mycket ljus framför fötterna som Gud vet är lämpligt.”

Hur går det med klosterkallelsen? Alva Dahl inser att den stora prövningen i klosterlivet är varken fattigdom, lydnad eller kyskhet. Den stora prövningen är de mycket täta mänskliga relationerna. Också där får man ”gå i kärleksskola”. Ofta nog är den obesvarade eller avvisade kärleken den svåraste lektionen.

Till sist handlar livet inte om att gå dit man lockas att gå. Alva Dahl skriver: ”För jag lockas inte av något längre, vill varken tillbaka till äktenskap eller universitet, varken by- eller ökloster”. Är det möjligt att leva så? Hon har fått något annat och mer: ”... en oförklarlig glädje som inte låter sig jämföras ens med den största glädjen i något skapat”.